Lagom till terminsstarten tar många lärare ett djupt andetag. Inte bara för att högarna med prov och uppsatser som ska rättas snart täcker deras skrivbord igen – utan också för att de kommer behöva möta något som har blivit ett arbetsmiljöproblem: föräldrar.
Under årets första skolvecka publicerade Svenska Dagbladet en artikelserie om föräldrar som strävar efter att såväl vara perfekta själva, som att fostra perfekta barn. De kallas inte ens för curlingföräldrar längre. De är snarare känguruföräldrar.
Riktiga kängurur släpper dock ut sina ungar efter ett halvår eller så. De svenska känguruföräldrarna bär runt på sin avkomma ända upp i tonåren. Inte fysiskt, men mentalt.
Läraren Catharina Glaas berättar för Svenska Dagbladet (21/8) att föräldrarna i medelklassområdet där hon arbetar “är galna” och “verkar livrädda för att deras barn ska bli arbetare”. Samtidigt sätter föräldrarna hård press på skolan: Barnen ska ha kul och att allt lärande ska vara lustfyllt.
Det finns tillfällen under skoldagen där eleverna kan “ha kul”. Det kallas raster. Ett par timmar i veckan får eleverna dessutom ägna sig åt aktiviteter som ofta klassas som lustfyllda – av både barn och vuxna. De tillfällena kallas bildlektion, musiklektion och idrottslektion. Övriga lektioner kan så klart vara lustfyllda, men kräver ofta koncentration och ansträngning för att man ska nå dit.
Catharina Glaas berättar att hon fått krav från föräldrar på att barnen ska slippa en viss typ av läxor för att de “är tråkiga”, och att elever som egentligen inte har särskilda behov men tycker att vissa ämnen är svåra ska undervisas på andra villkor än sina klasskamrater.
Att lära sig saker är sällan lustfyllt. Det är frustrerande för bebisar att lära sig krypa, och det är ansträngande för en sjuåring att lära sig läsa. Det suger att vara 16 år och plugga derivata. En sjuksköterskestudent missar ofta en fest eller två under arbetet med sin C-uppsats om prehospital bedömning. Anställda suckar när de ska lära sig ett nytt lönerapporteringssystem, och vuxna tycker att det är tråkigt att jobba ibland – oavsett om de är anställda eller egenföretagare.
Om alla barn som stretade emot varje gång det var dags att göra läsläxan slapp göra den skulle en betydande del av Sveriges befolkning vara analfabeter. Om alla barn som tycker att matematik är svårt och krångligt slapp göra matteläxan skulle bristen på ingenjörer fördjupas. Barn, som aldrig tvingas lära sig sådant som är tråkigt blir varken akademiker eller arbetare. De blir ingenting alls.
Johanna Högström Schreiber är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån