Nästan 40 000 kvinnor bara i Sverige. Så många har enligt en uppskattning som Socialstyrelsen gjorde i en rapport från 2015 genomgått könsstympning. Dessutom menade myndigheten att omkring 19 000 barn befann sig i en riskgrupp baserat på att de var födda av en kvinna från ett land där seden att könsstympa flickor är vanligt förekommande.
Under det senaste decenniet har en majoritet av sjukvårdsregionerna rapporterat ett ökat antal fall där kvinnor fått diagnosen könsstympning. Trots detta, och trots att antalet anmälningar tredubblats sedan 2015, finns det till dags dato bara tre fällande domar: Två från 2006 och en från 2018.
I Sverige är all form av kvinnlig könsstympning förbjuden sedan 1982. Det gäller såväl de ”mildare” formerna där klitoris prickas med ett vasst föremål, som den typ där man skär bort hela eller delar av klitoris alternativt blygdläpparna, liksom infibulation som är den grövsta sorten där alla yttre könsdelar avlägsnas och huden sys igen bortsett från ett millimeterstort hål.
Könsstympning leder i princip alltid till allvarliga fysiska och psykiska komplikationer och omöjliggör ett fullt fungerande sexliv. Att skydda de flickor och unga kvinnor i Sverige som riskerar att utsättas samt att lagföra förövarna borde därför vara högt prioriterade mål.
Enligt Bayan Nasih, sakkunnig på Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck på Länsstyrelsen Östergötland, finns det heller ingen tvekan om att flickor i Sverige löper risk att utsättas. Hon pekar bland annat på en kartläggning som Region Stockholm gjorde bland gravida 2018 och som visade att över 334 av de 15 000 som tillfrågades var könsstympade. Av dessa var 20 födda i Sverige.
Nasih menar att det är grundläggande i arbetet mot könsstympning att omgivningen vågar agera när man misstänker att en flicka kan utsättas: ”Man kan inte vänta tills man är säker för då är det ofta för sent. Jag utgår ifrån att förskolepersonal och andra som möter barn i riskzonen vill barnets bästa. Men det krävs tydligare riktlinjer uppifrån, från chefer och från politiker. Det är omöjligt att jobba med de här frågorna utan resurser och kunskap”, säger hon till DN (4/1).
När det kommer till frågor som rör hedersförtryck har svenska myndigheter och politiker blivit kunnigare och bättre på att såväl förebygga som agera. När det kommer till könsstympning är det annorlunda.
Underlivet är för många kvinnor särskilt privat och därför svårt att prata om med läkare, polis eller någon annan utomstående. Det saknas också en nationell strategi och sådant som samordning som stöd för barnmorskemottagningar, sjukvård, skolor och förskolor – något som efterfrågats av bland andra riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh.
I februari ska Jämställdhetsmyndigheten lämna en delredovisning av ett regeringsuppdrag om att utveckla arbetssätt och metoder för förebyggande arbete mot könsstympning. En förbättring vore på tiden, liksom fler fällande domar. Det skulle visa att könsstympning är ett brott som samhället och staten ser med djupt allvar på.
Malin Lernfelt är fristående liberal skribent.