Retoriken är tydlig från arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L): alliansregeringens ambition om full sysselsättning, att bryta utanförskapet och institutionalisera arbetslinjen ligger kvar. Folk ska behöva flytta till de jobb som finns innan sociala ersättningar kommer ifråga, det ska aldrig löna sig att gå på bidrag jämfört med att ha ett jobb och utanförskapet ska brytas. Gott så.
Även om det kanske inte i första hand är vår nuvarande regering som är ansvarig för dagens situation ser siffrorna vad gäller integration och arbete på många sätt bra ut. Inte sedan SCB:s mätningar påbörjades har så stor andel utrikesfödda varit sysselsatta. Trots en sviktande konjunktur är alltså utgångspunkten ändå god – något som sällan syns i debatten.
Men trots en tydlig retorik om arbetslinje och brutet utanförskap har de konkreta reformerna än så länge lyst med sin frånvaro. De förslag som presenterats kommer dessutom tyvärr – tvärtemot retoriken – snarast bidra till minskad sysselsättning bland den utrikes födda delen av arbetskraften.
Spårbyte från asylansökan till arbetstillstånd ska omöjliggöras. Den praktiska konsekvensen av det är att tusentals människor med verkställighetshinder mot utvisning kommer gå på bidrag. Dessutom ska utomeuropeisk arbetskraftsinvandring begränsas till dem som uppbär en lön på minst 26 500 kronor.
Traineetjänster och lågkvalificerade tjänster – varav många idag gapar tomma – kommer försvinna som möjlighet för alla som inte har medborgarskap inom EU och EES. Samtidigt har jobb- och investeringsfrämjande åtgärder som har utlovats – såsom sänkningen på investeringssparkonton (ISK) och skattesänkningar på jobb än så länge uteblivit och någon tidsram om när sådant kan komma att sjösättas har regeringen inte meddelat.
Under alliansregeringen tillsatte den dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag (L) en utredning som skulle titta på möjligheten att införa särskilda, så kallade, "nystartszoner" i utanförskapsområden. Tanken var att det i de områden med störst socioekonomiskt utanförskap, högst arbetslöshet och lägst utbildning bland folk i arbetsför ålder, skulle bli möjligt för företag som uppfyllde vissa villkor att göra betydande skatteavdrag. Förslaget var tänkt att träda i kraft den första januari 2014, men som bekant blev inte av. Trots en relativt långt gången lagstiftningsprocess ligger förslaget ännu i skrivbordslådan.
För ett parti som vill tvätta bort misstanken om att man i alltför stor utsträckning viker sig för sina samarbetspartier, eller hårdraget “dansar efter SD:s pipa” vore ett förverkligande av förslaget optimalt. Det är ekonomiskt liberal politik som stimulerar arbetskraften i socioekonomiskt svaga grupper och som potentiellt sett kan bidra till att bryta utanförskapet. Om Sverigedemokraterna inte vill sätta bilden av sig själva som ett parti som i själva verket inte bryr sig om att förbättra integrationen är det svårt att se varför partiet skulle välja att lägga politiskt kapital på att stoppa det.
Det är på tiden att Johan Pehrson börjar leverera den “liberala borgerliga politik” han har utlovat. Ullenhags gamla förslag om nystartszoner vore en utmärkt början.
Pontus Almquist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån