Oavsett vilket namn det spekulerades om under partiledarkampen mellan Daniel Bäckström, Elisabeth Thand Ringqvist och Muharrem Demirok är det i princip avgjort att den sistnämnde har gått segrande ur striden och kommer att väljas till Annie Lööfs efterträdare.
Däremot talar lite för att han har en enkel väg framför sig. Tvärtom kommer Demirok att starta i brant uppförsbacke. Tillsammans med medlemskåren behöver han till en början staka ut en ny riktning, och inte minst behöver han bestämma sig för vilken prägel han vill sätta på partiet efter Lööfs tolv tongivande år som partiledare.
Viktigare än så behöver Demirok och medlemmarna formulera ett svar på en grundläggande fråga: Varför ska man rösta på Centerpartiet i valet 2026?
För att hjälpa den snart nyvalde partiledaren på traven får han ta del av tre råd som kan stärka bygget av ett liberalt oppositionsparti i riksdagen. Det handlar om att utgå från sakpolitiken, att aldrig underskatta väljarna och att inte bara följa opinionen – utan att också forma den.
Att utgå från – och inte minst prioritera – sakpolitiken är inte ett vagt sätt att formulera ett närmande till Sverigedemokraterna. Att kasta ett öga på Tidöavtalet är tillräckligt för att slå fast att ett sådant vägval inte resulterar i en politik som efterfrågas av centerpartister, och därmed inte är aktuellt för partiet. Snarare handlar det om att identifiera vilka problem man vill lösa och utveckla ny, självständig politik inom dessa områden.
Kanske är det ett råd som är överflödigt. I en intervju med tidskriften Liberal Debatt har Demirok tidigare betonat att en av anledningarna till att Centerpartiet blev valets stora förlorare är att ”partiet inte hade svar på människors vardagsproblem på landsbygden”. Hans ärliga självrannsakan är av allt att döma hoppingivande. De senaste åren har partiets förtroende i väljarnas viktigaste frågor trots allt blivit svagare medan politikutvecklingen närmast har stannat av.
Det andra rådet handlar om att aldrig underskatta väljarkåren. I vissa frågor finns det oundvikliga målkonflikter. Erkänn det och gå vidare i stället för att försöka tillgodose två motstridiga intressen. Ett exempel är delar av klimatpolitiken där det – särskilt inom Centerpartiet – riskerar att bli oerhört smärtsamt att riva av plåstret.
Men att erkänna att sådana konflikter finns, och öppet resonera om skälen till att man fattar det ena eller andra beslutet är långt mer respektingivande än att syssla med en omöjlig balansgång som väljarna ser igenom.
Och slutligen: följ inte bara opinionen, se även till att forma den. Det är ett råd som är lättare sagt än gjort. Särskilt som ledare i ett rikt parti som har råd att beställa opinionsundersökningar om allt mellan himmel och jord. Men det är en stor skillnad mellan att ständigt få ta del av vad väljarna tycker – och att visa politiskt ledarskap som förändrar opinionen.
Att stå för det man tror på – även i motvind – och få andra partier att förhålla sig till ens idéer kan verka trivialt men utgör grunden i en viktig oppositionsroll.
Naod Habtemichael är fristående skribent