Eskilstuans kulturkanon är nu fastslagen, gillar du den inte? Synd. Du har nämligen ingenting att säga till om.
Gästkrönika
Kulturkanon. En lista som regeringen håller på att ta fram, som ska definiera vad som är svensk kultur. Jag blev inspirerad och har gjort detsamma, här har ni Eskilstunas kulturkanon:
- Walter Kurtssons Domuskasse
- Smugglarkungens kryckor
- Mikael Edlunds smällande i bordet under kommunfullmäktige (kul konstprojekt)
- Årets natt i parken
- Min egen insändare om semlor (EK 22/2-23)
- Den trasiga fontänen i Nyfors
- Ni käkar pizza till frukost-klippet
- Den trasiga fontänen i ån
- Malin Johanssons krönika om tjejnyåret (2/10-24)
- Min kompis Joanna (hon är cool för att hon läser svåra böcker)
- Max 500 (klubben, inte låten)
- Den trasiga fontänen på smörtorget
- Djupfryst tiger
- Date-X låt Trappuppgång
- Nummer 51 på Ming Palace meny (innan ägarbytet)
- S:t Eskil-statyns stulna kräkla
- Hagnesta Hill (albumet, inte området)
Tycker du att listan är orimlig? Saknas någonting? Är den smal och irrelevant? Synd, du har nämligen ingenting att säga till om. Det är inte så man tar fram en kanon. En liten grupp experter (i Eskilstunas fall en person) sätter sig ner och klurar på vilka smala referenser de gillar bäst.
Det kan vara lätt att hitta praktiska argument till varför det är bra med en kanon, vissa hävdar att det skulle hjälpa till i integrationen. Det kanske till och med är sant. Men det finns betydligt smidigare lösningar på det, som att lägga till en modul om viktiga svenska verk under SFI eller samhällsorienteringen. I stället för att staten egenmäktigt ska definiera vad svensk kultur är.
Genom att som stat definiera vad kulturen är så begränsas den. Kulturen blir smal, tråkig och likriktad.
Staten bör inte ha en instrumentell syn på kulturen. Det är inte en hammare som är till för att slå ner spikar i prydliga rader. Det är kanske det råaste uttrycket av vad det innebär att vara människa. Någonting som är unikt för varje person men som vi alla ändå delar, och det är just när människor är fria som den blomstrar. Ett repressivt samhälle skapar dålig och fantasilös kultur.
Att en kulturkanon kommer att exkludera både centrala verk och hela uttrycksformer är inte en ett misstag, det är hela syftet. Att ta fram en snäv lista på vad som är, och ännu viktigare, inte är svensk kultur handlar om makt. Det handlar om att ta sig makten att definiera vad och därför vilka som tillhör innegruppen och utegruppen.
Om du frågar regeringen är syftet med kanonen betydligt mer oskyldigt. Det enda den är till för är att vara lite hjälpsam i integrationen. Det kanske är sant, den kanske bara används för att hjälpa människor orientera sig i samhället av den här regeringen. Men vad händer när nästa regering tillträder? En regering där Sverigedemokraterna sannolik sitter om högern vinner valet.
Det är larvigt att kulturminister Parisa Liljestrand (M) ska kunna bestämma vad svensk kultur är.
Då är markarbetet redan gjort för att börja exkluderingen. Det är inte svårt att se framför sig hur de kommer att vilja dra in pengarna för sådan kultur som går emot deras syften. Det är nämligen den auktoritära synen på kultur, den ska spela in i din berättelse om nationen och folket. Annars är den fientlig och ska förgöras.
Det enda sättet att stävja detta och presentera en alternativ berättelse, är radikal frihet för kulturen. Det är genom pluralism och fria uttryck som vi kan visa att världen inte är vad Sverigedemokraterna och deras meningsfränder beskriver den som.
Att jag självrådigt ska kunna proklamera att det viktigaste i Eskilstunas kultur är Smugglarkungens kryckor och några trasiga fontäner är så klart larvigt. Lika larvigt är det att kulturminister Parisa Liljestrand (M) ska kunna bestämma vad svensk kultur är.
Jonathan Törnstrand är återkommande gästkrönikör på ledarsidan och ordförande för Luf Sörmland