Det började med en uppgift på en sommarskola 2011, arrangerad av Stockholms universitet. Ett antal gymnasieelever skulle ta reda på halten av pfas, en långlivad högflourerad kemikalie, i sitt eget dricksvatten. Sammanställningen visade normala värden, förutom i provet från en elev som bodde i Tullinge, söder om Stockholm. Det visade på skyhöga värden.
Året därpå visade en studie från Livsmedelsverket en kraftigt ökad halt av pfas i blodet på gravida kvinnor i Uppsala mellan 1986 och 2010. Men det var först 2013 när invånarna i Kallinge i Blekinge upptäckte att deras dricksvatten var förgiftat som pfas-diskussionen skulle explodera. ”Det är frapperande att riskerna med pfas-förorening av grundvatten inte lyftes fram i stor skala förrän föroreningarna i Tullinge och Uppsala upptäcktes”, konstaterade en statlig utredning i mars 2016.
Pfas finns överallt och har använts sedan omkring 1950. Mycket höga koncentrationer finns i det brandskum som exempelvis användes på brandövningsplatser, civila och militära. Det var väldigt effektivt för att släcka bränder och betraktades länge som ofarligt. ”Skummet är måttligt hälsovådligt och biologiskt nedbrytbart”, som det stod i ett informationsblad 1989.
Runt millennieskiftet började man lära sig mer om pfas och dess besläktade ämnen och restriktioner infördes. Men ingen gjorde ännu kopplingen mellan perifera brandövningsplatser och vattnet i kranarna, trots att flygplatser med fördel placeras på grusåsar där det inte sällan också finns stora grundvattentäkter.
Grundvattentäkten i Kallinge stängdes av och vattnet i Uppsala började renas med aktivt kol.
Diskussionen om pfas-halter har gått hög de senaste tio åren. De svenska gränsvärdena är fortfarande högt satta vid en internationell jämförelse. ”Stoppa pfas”, är Naturskyddsföreningens slutsats efter en studie som visar att över fem miljoner svenskar har pfas i dricksvattnet.
För Kallingeborna var dock frågeställningen en annan: Hur mycket pfas fick vi i oss innan det blev stopp? Kommer vi att bli sjuka nu? Kemikalierna finns ju kvar i kroppen och blodprov visade på kraftigt förhöjda halter. Det finns paralleller med en ort i West Virginia, USA, med liknande förutsättningar. Där har en studie visat på ökad förekomst av vissa cancertyper, sköldkörtelsjukdomar, infertilitet med mera.
Det finns mycket som tyder på att det slarvats rejält med brandskummet intill den stora vattentäkten vid den lilla orten Kallinge. Men varken staten eller det kommunala vattenbolaget har velat ta ansvar. De rättsliga processerna följs i dokumentären Förgiftade (SR P1). Alla i styrelsen i Pfas-föreningen som bildades 2015 har blivit sjuka, några har dött. Domstolarna anser det inte bevisat att pfas orsakat sjukdomarna, men kanske kan de höga halterna i sig klassas som personskada? Högsta domstolen har beviljat föreningen prövningstillstånd.
En av medlemmarna beskriver känslan som Kallingebo i dag. Han ser det som att alla får en skål med lotter som man får ta genom livet. Det går oftast bra, men man kan drabbas av otur. I Kallingebornas fall har staten lagt i ytterligare ett antal nitlotter i skålen.
Hur många extra nitlotter har Uppsala fått? Hur mycket brandskum användes på flygbasen Ärna eller när man släckte den stora torvbranden? En liten pusselbit kommer kanske av att Försvarsmakten nu tvingas lämna ut rapporten om sin pfas-användning på Ärna (UNT 18/9).
Processerna tar tid. Forskningen tar ännu längre tid. De slutliga svaren om pfas kommer i framtiden. Men till skillnad från på 1900-talet går vi med det giftiga ämnet som en kompanjon genom livet med öppna ögon.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där