Utåt sett är uppslutningen i Liberalerna bakom partiledningens vägval total. En enig valberedning nominerar Johan Pehrson som ny ordinarie ordförande för partiet.
Enligt valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall har Johan Pehrson ”ett starkt stöd från hela partilandet” och han menar att ”med Johan Pehrson som partiledare får Liberalerna en ledare med en tydlig liberal kompass som kommer [att] stärka partiet”.
Det är minst sagt en skönmålning, både vad det gäller stödet och principerna.
Till oroade medlemmar gavs under våren besked att partiet hade tydliga röda linjer som inte fick överträdas. Sverigedemokraterna skulle inte sitta i regeringen. Och i valrörelsen var budskapet tydligt: Liberalerna är garanten för en liberal borgerlig regering. De borgerliga väljare som ville minimera Sverigedemokraternas inflytande över en moderatledd regering gjorde bäst i att lägga sin röst på Liberalerna och Johan Pehrson.
Det är kanske för tidigt att säga att vi står med facit i hand, men så här någon månad in med den nya regeringen är det förståeligt om både L-väljare och partimedlemmar är fundersamma. Sverigedemokraterna sitter visserligen inte i regeringen, men delar av politiken är tydligt påverkad av SD.
Tidöavtalet är extremt långtgående inom migrations- och kriminalpolitiken. För att vara resultatet av en förhandling känns just dessa avsnitt påfallande sverigedemokratiska, både till språk och innehåll.
Och det fortsätter i budgeten: en generell sänkning av bensin och dieselskatten tillåts äta upp mycket av reformutrymmet. Vid sidan av migrations- och kriminalpolitiken är nog regeringens klimatpolitik den mest svårsmälta för Liberalerna, som före valet av både Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden fick goda betyg för sin miljöpolitik.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari verkar inte bottna i den klimatpolitik hon nu ansvarar för. Och det är inte så konstigt. Förutom satsningen på kärnkraft, går den ju på många sätt på tvären mot hennes eget partis åsikter.
Att Liberalerna vill låta en borgerlig regering styra landet är rimligt, men var går gränsen för vad man kan tåla? Till skillnad från alliansåren kompromissar man nu med betydligt konservativare krafter. Resultatet blir därefter, en politik som oftare är mer konservativ än liberal.
Hur mycket accepterar Liberalerna innan partiet säger ifrån? Och hur stort är egentligen stödet för partiledare Pehrson? Även i regeringskorridorerna lär det finnas en och annan liberal som inte uppskattar den ”liberala borgerliga regeringen”.
Karl Rydå är ledarskribent på Upsala Nya Tidning, där texten tidigare varit publicerad