Folkpartiets motstånd mot rysk gas var kompakt. Här en valaffisch från EU-valet 2014.
Gästkrönika
Det händer att folkpartister har fel. Tids nog lyckas de inte sällan ändå få rätt. Det gäller inte minst Jan Björklund. Under ett drygt decennium som partiledare för Folkpartiet brukade han gång på gång påminna om att det finns två problem med rysk gas, det ena är att den är rysk och det andra att det är gas.
Sedan Björklunds tid vid makten har allt fler partier och politiker fått upp ögonen för riskerna med att kedja sig fast vid ett gasberoende. Men inte alla.
En av dessa är riksdagsledamoten Jessica Stegrud (SD) som nyligen tog till orda i en debattartikel i Dagens Nyheter (30/10). I sin roll som energipolitisk talesperson för sitt parti menar hon att de långa ledtiderna för byggandet av ny kärnkraft i Sverige, och det framtida behovet av en mer tillförlitlig elproduktion, kräver nytänkande.
Den som tror att partiet har tänkt om och äntligen är på väg att släppa sin fientliga inställning till förnybara källor som vindkraft, lär dock bli besviken. I stället var budskapet att Sverige behöver styra om sin energipolitik – och öppna famnen för fossilgas.
Argumentet för fossilgas är att det fungerar som en stabil kraftkälla och upplevs som mindre klimatskadligt än kol. Men forskning visar att metanutsläpp från fossilgas, särskilt vid hantering och transport, kan leda till utsläppsnivåer som i stort sett motsvarar kolkraftens klimatpåverkan.
Om klimatet tar skada borde argumentet för gasen åtminstone vara att den stärker Sveriges energisäkerhet. Snarare tvärtom. Sett till försörjningen av flytande fossilgas till EU-länder står allierade som Norge och USA bara bakom hälften av produktionen. Den andra halvan består bland annat av Ryssland, Algeriet och Qatar.
I sin debattartikel nämner visserligen Stegrud att avsikten inte är att koppla upp sig på det ryska gasnätet. Men att blunda för att Sveriges ökade efterfrågan på fossilgas i längden kommer att bidra till ökade världsmarknadspriser – och därmed stärka Putins krigskassa – är i bästa fall aningslöst, och i värsta fall huvudlöst.
SD:s energipolitiska talesperson Jessica Stegrud argumenterar för att Sverige behöver öppna famnen för fossilgas.
Om något har Rysslands anfallskrig mot Ukraina påmint om vikten av en energipolitik, som också tjänar landets säkerhetspolitiska intressen. Trots det anser Jessica Stegrud, SD:s kandidat som Sveriges energiminister, att det är eftersträvansvärt att basera Sveriges energisäkerhet på diktaturer som Ryssland och Qatar.
Om blicken ska riktas mot någon form av gas för att stabilisera energisystemet bör det enda alternativet vara biogas. Häromveckan landade även EU-kommissionen i ett godkännande av Sveriges skattebefrielse för biogas (23/10). I flera år har svensk förnybar biogas beskattats lika hårt som rysk fossilgas. Nu är det slut på det. Det innebär större investeringsmöjligheter för biogasproducenter och en möjlighet att utöka andelen av densamma i det svenska stamnätet för gas.
Men likt energipolitiken i stort har det största bekymret för biogasens framtid inte varit enstaka problem. I stället har det varit avsaknaden av en hållbar energipolitik som ger långsiktiga förutsättningar.
Innan förhandlingar om en ny energiöverenskommelse tar vid behöver regeringen därför komma ihåg en sak innan de förhandlar med sitt stödparti: Björklunds väl valda ord om att det finns två problem med rysk gas.
Naod Habtemichael är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån