I Nato förenas Norden igen

Gästkrönika 12 maj 2022 21:16
Detta är en ledarkrönika. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Under julhelgen och mellandagarna 1948–1949 ringdes det många telefonsamtal mellan regeringskanslierna i Stockholm, Oslo och Köpenhamn.

Efter Pragkuppen i februari 1948 – då det tjeckoslovakiska kommunistpartiet tog makten i en blodig statskupp med sovjetiskt stöd – hade de skandinaviska regeringarnas oro växt.

 

Och när Josef Stalin i början av mars 1948 begärde förhandlingar med den finska regeringen skrev statsminister Tage Erlander (S) i sin dagbok att "En serie ytterligt oroande rykten kommer genom huvudstäderna enligt diplomaternas rapporter. De flesta talar om nära förestående ryska framstötar i Skandinavien."

Pragkuppen och det starka sovjetiska inflytandet i Finland sågs som hot även mot Sverige, Norge och Danmark. Våren 1948 lanserade den svenska regeringen därför idén om ett neutralt skandinaviskt försvarsförbund. (Den mindre smickrande bakgrunden till detta var att det var ett sätt att hindra Norge att söka stöd västerifrån.) Förhandlingarna om ett sådant förbund pågick under 1948, och i januari 1949 skulle de skandinaviska stats- och utrikesministrarna träffas för ett avgörande möte i Oslo.



I valet mellan att få militärt stöd från Sverige eller USA valde dock såväl Norge som Danmark att alliera sig med amerikanerna. På väg till mötet i Oslo anade Erlander vad som komma skulle och skrev att "luftslotten om ett enigt Norden" där skulle slås sönder.

Det vägvalet berodde inte minst på att Norge var ovilligt att gå i Sveriges ledband. "[V]i skall inte springa var gång svenskarna vinkar", som den norske utrikesministern Halvard Lange uttryckte det. För norrmännen var det uteslutet att inte knyta ett skandinaviskt försvarsförbund till den västallians som då var på väg att formas.

Till slut kände sig Erlander tvungen att råda sin danske statsministerkollega Hans Hedtoft att gå med i Nato i stället för ett svagare svensk-danskt militärt samarbete (SvD 9/12 -16). Finlands så kallade vänskapspakt och Sveriges redan då djupt rotade neutralitetspolitik stod till slut i vägen för ett enat Norden.

När Finlands president Sauli Niinistö kommer till Stockholm för ett statsbesök den 17–18 maj är det därför en cirkel som sluts.  Nato-medlemskap är inte bara ett historiskt besked för Finland och Sverige var för sig, utan också för hela Norden – och för Baltikum. En försvarsallians där hela Norden ingår är kanske det närmaste nordisk enighet vi har kommit sedan Kalmarunionen.

Ett sådant skifte väcker förstås nya frågor. Hur ska Finlands 130 mil långa gräns mot Ryssland skyddas när den nu också är Natos gräns? Vilket ansvar får Sverige för den marina säkerheten i Östersjön?

Men i grunden är Finlands och Sveriges Nato-inträde ett skäl att fira för alla nordister. Nu blir vi inte bara grannar, utan också allierade.

 

Emanuel Örtengren är fristående skribent.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Läs mer!

Delade åsikter om historiska Natobeslutet – även lokalt: "Det här är en svår sak"

Delade åsikter om historiska Natobeslutet – även lokalt: "Det här är en svår sak"

Historiskt ja till Natoansökan – hemvärnschefen Mikael Smedin: "Det här blir bra för Sverige"

Historiskt ja till Natoansökan – hemvärnschefen Mikael Smedin: "Det här blir bra för Sverige"

Ledare: Samlingen har blivit bred kring Natoansökan

Samlingen har blivit bred kring Natoansökan

Åke Wredén: Putin har drivit fram att Natoländerna blir fler

Putin har drivit fram att Natoländerna blir fler

Ledare: Vägen till Nato, med avstickare till Harpsund

Vägen till Nato, med avstickare till Harpsund
Visa fler