Europa har sin allvarligaste säkerhetskris sedan andra världskriget. Ändå har Rysslands invasion av Ukraina inte tagit någon större plats i valrörelsen. Den enda debattfrågan har varit graden på krigets påverkan på det svenska elpriset.
Det är för dåligt. Åtminstone tre områden förtjänar seriös politisk diskussion.
Det första är Sveriges långsiktiga militära och civila stöd till Ukraina. Hur ska vi väga av Sveriges försvarsbehov mot vårt långsiktiga åtagande för Ukrainas?
Här gäller det att automatisera processerna som levererar svenska vapen till Ukraina. Vi ska inte bara rensa i lagren utan tillverka nytt specifikt för ukrainska behov, i samverkan med våra västallierade, och göra det kontinuerligt, så länge behovet kvarstår.
Den icke-militära hjälpen får inte glömmas – finansiellt stöd som håller igång den ukrainska ekonomin samt bistånd till återuppbyggnad. Det som raserats måste byggas upp redan nu, där det är möjligt.
Det andra området är följderna av krigföringen för oss och vår livsstil. När Ryssland stänger gaskranen och Europa självmant fasar ut rysk naturgas får det på medellång sikt konsekvenser för energipriserna, som redan höjts av ökad efterfrågan efter pandemin. Detta ihop med den minskade ukrainska jordbruksexporten ger högre livsmedelspriser.
Valrörelsebudskapen har handlat uteslutande om att lindra svenskarnas börda av allt detta. Det förmedlar intrycket att vi kan konsumera som tidigare medan en annan del av Europa brinner.
Det vore bättre om våra politiker sade i klartext att det kommer att bli tufft, att hushållen även måste ta eget ansvar, bland annat att spara el, men att vägen framåt är omställning till fossilfri ekonomi – och ukrainsk krigsseger.
Det tredje området är hjälpen till krigets offer här hos oss. Fyra miljoner ukrainare har flytt till Europa. Av dem är uppskattningsvis 40 000 i Sverige. De måste ha ett värdigt mottagande. Så är det inte i dag. De tvingas leva på högst 71 kronor per dag – samma oanständigt låga dagersättningsnivå som asylsökande. De allra flesta är beroende av privat välgörenhet för sin överlevnad.
Ukrainarna folkbokförs inte. De saknar alla rättigheter som följer av det. De får inte läsa svenska för invandrare eller delta i etableringsinsatser.
Orsaken är att de inte fått asyl, utan tillfälligt skydd enligt EU:s massflyktsdirektiv. Sverige har valt, till skillnad mot exempelvis Tyskland, att inte höja sig över direktivets miniminivå för sociala rättigheter. Inte heller vill man frångå skyddets rent tillfälliga karaktär, där ingen hjälp ges till etablering och framtid i landet.
Den bakomliggande filosofin är att kriget är tillfälligt och att flyktingarna snart ska åter till Ukraina. Samtidigt kan alla se att det inte är så. Krigets omfattning och förlopp tyder på att Ukraina generellt inte kommer att vara säkert att återvända till på flera år.
Sverige måste kunna bättre. Ukrainare måste precis som andra flyktingar ges en möjlighet att bygga sig en framtid i vårt land.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.