Sakine Madon: Information till dig som kan rädda ett barns liv

Nyligen hittades en 14-årig flicka död i Nacka. Familjen hade ringt SOS och det rapporterades in som ett självmord. Men nu har flickans mamma, storebror och en manlig kusin häktats. Flickan misstänks nämligen ha hedersmördats. Bland annat hade skolan, där flickan gick i sjunde klass, känt en oro för henne. Rättsprocessen får ha sin gång. 

Tidigare, när kunskaperna om hedersvåldet knappt fanns, hade risken varit stor att man inte utrett ett fall som det här. Skolan hade troligtvis missat tecknen, i stället för att ha noterat dem. Och kanske hade självmord setts som den enda troliga förklaringen.

Ibland mördas barn trots att det funnits kunskap om deras situation. Men medvetenheten - hos lärare, poliser och andra som kommer i kontakt med utsatta - förbättrar åtminstone deras chanser att komma ur ett eventuellt hedersförtryck.

"Alla barn har samma rättigheter!", lyder titeln på en aktuell bok om hedersvåld (Komlitt), skriven av SO-läraren Sandra Pileman och Susanna Udvardi som leder kvinnojouren Freezonen. De kommer båda i kontakt med utsatta barn och förklarar att de skrev boken eftersom de ”saknade ett lättillgängligt material som bygger på erfarenhet, forskning och relevanta lagar och förordningar” i ämnet.

Som titeln antyder placerar de det utsatta barnet i centrum. Det är enkelt och pedagogiskt skrivet, som en handbok för alla som kommer i kontakt med barn som utsätts för hedersförtryck. 

Forskningen och återkommande undersökningar visar att många unga drabbas. Pileman och Udvardi konstaterar att vi inte förmår rädda ungdomar som tvingas åka på "semester" på sommarlovet och som aldrig kommer tillbaka till skolbänken. Men måste det vara så? Eller får det ens vara så? I boken tas våra lagar och förordningar upp. Den som jobbar inom exempelvis vård och skola, och misstänker att barn far illa, har anmälningsplikt. Man ska alltså anmäla, och Pileman och Udvardi ger vägledning om hur man går till väga och var man kan få mer information om man är osäker. 

Men är det alltid så lätt för förskole- och skolpersonal att navigera rätt? Å ena sidan finns tydliga skrivelser om jämställdhet och att barn har rätt till självbestämmande. Samtidigt säger andra styrdokument att vårdnadshavare har rätt till inflytande. Förskolor ska till exempel även stärka barnens "identitet och kultur". Inte helt lättolkat, om föräldrar kanske hävdar att det är barnets kultur att pojkar och flickor inte får leka tillsammans, eller i skolan ha idrottslektioner ihop. 

Personal har i rapporter efterfrågat stöd och tydligare ledning, och det är lätt att förstå varför. Otydlighet eller motstridiga budskap gör att det blir svårt att agera för barnets bästa, och enklare att låta bli. 

Kunskap och tydlighet, och fokus på barnet och svenska lagar, följer som en röd tråd genom Pilemans och Udvardis bok. När barnäktenskap tas upp beskrivs det för vad det är: ett grovt brott. Just en sådan tydlighet har alltför många gånger saknats. Som när Socialstyrelsen för några år sedan kom ut med broschyren ”Information till dig som är gift med ett barn”. I foldern, som pryddes av tecknade bilder av tre barn, stod det bland annat att det är "olämpligt att ni bor tillsammans”. Vill myndigheten fila på en ny och skarpare folder kan nämnda författarduo säkert hjälpa till.

Om alla barn i praktiken ska ha samma rättigheter duger det inte att tona ner allvaret eller gå på äggskal. Som Pileman och Udvardi understryker när de vänder sig till kollegor och ansvariga: "Du kan rädda liv!"

Sakine Madon är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där.