Sedan 2008 har 6 800 barn tvingats ut i hemlöshet, enligt statistik från Kronofogden. Detta trots att Alliansregeringen 2007 satte upp en nollvision om att inga barn skulle vräkas. Efter att antalet barnfamiljer som förlorat sina hem minskat under flera år har antalet fall nu börjat öka igen. En aktuell granskning av Sveriges Radios samhällsmagasin Kaliber (13/12) visar dessutom att en majoritet av kommunerna fortfarande saknar skriftliga rutiner för att förhindra barnvräkningar.
En fyrbarnsfamilj som Kaliber berättar om vräktes efter inte ha kunnat betala två hyror. Den ena föräldern hade varit sjukskriven under lång tid och hamnade mellan stolarna när Arbetsförmedlingen skulle ta över ansvaret. Ingen ersättning betalades ut och familjen hade inga besparingar. Trots att socialtjänsten erbjöd sig att betala hyresskulden valde den kommunala hyresvärden att kasta ut familjen. De hamnade på vandrarhem och tre år senare har de fortfarande ingen egen bostad. De har flyttat 19 gånger mellan olika vandrarhem, akutboenden och andra tillfälliga lösningar.
För barnen är vräkningen en katastrof. Deras tillvaro har slagits sönder och de är fråntagna sin trygghet och en del av sin barndom. "Jag kunde inte prata med mina kompisar längre. Jag bara…jag levde knappt, alltså", säger ett av dem i en intervju med Kaliber.
Det är dock inte bara för de enskilda barnfamiljerna som vräkningar får negativa konsekvenser. För samhället innebär de enorma kostnader som hade kunnat undvikas. En avhysningsnota går på tiotusentals kronor. Tillfälligt boende för en familj som den Sveriges Radio pratat med kostar omkring 90 000 kronor i månaden som kommunen får betala. Det borde därför finnas alla incitament i världen för kommunerna att arbeta förebyggande och försöka undvika att barnfamiljer hamnar i hemlöshet. Ändå gör många inte det.
Självklart är alla människor som har ett hyreskontrakt ansvariga för att betala in sin hyra. Att någon har barn förändrar inte det. Hyresvärden har enligt lag rätt att avhysa om pengarna inte kommer in. Men alla barn har enligt Barnkonventionen också rätt till ett tryggt hem. Det går att agera för att det ska vara så.
Det finns kommuner som lyckats få ned antalet barn som vräks till noll. Där har man en strategi och tydliga rutiner när en barnfamilj riskerar att bli avhyst. I Alingsås meddelar bostadsbolaget till exempel socialtjänsten så fort en barnfamilj inte betalt hyran. Kommunen tar kontakt med familjen och försöker lösa situationen genom att hjälpa till med att få ordning på ekonomin eller ge ekonomiskt bistånd till hyran.
I den bästa av världar skulle alla kommuner arbeta på liknande sätt. I dag är det bara var femte som gör det. Det är inte värdigt att samhället i ett välfärdsland som Sverige bara står och ser på när barn tvingas växa upp på vandrarhem eller akutboenden. 14 år efter nollvisionens införande är det tydligt att det behövs lagändringar som gör kommunerna skyldiga att agera för att leva upp till denna.
Malin Lernfelt är fristående liberal skribent.