Mellanösterns röda sol värmer redan Jerusalems bergstoppar trots att det bara är mars. Och det är inte bara vädermässigt som det hettar till. Det israeliska parlamentsvalet under tisdagen (23/3) skapar spänning, inte minst då det är det fjärde valet på två år – en konsekvens av regeringsförhandlingar som misslyckats gång på gång.
De flesta väljarundersökningar tyder på att högerpartiet Likud, med sittande premiärminister Benjamin Netanyahu i spetsen, blir störst. Likud har sedan valvinsten 1977 varit det parti som oftast innehaft premiärministerposten. Valomgångens store utmanare Yair Lapid, som leder det centristiska Yesh Atid är visserligen sugen på posten själv, men ligger en bra bit under Netanyahu i mätningarna.
Förtroendet för Netanyahu är för tillfället högt. Det har inte minst att göra med coronahanteringen och den framgångsrika vaccineringen. Över hälften av alla israeler har blivit vaccinerade och samhället öppnar sakta men säkert upp.
Valets knäckfråga är vilka partier Netanyahu ska kunna bilda en stabil koalition med. Mycket står på spel eftersom de senaste två årens regeringar har fallit på oförmågan att bilda just sådana. Under tidigare mandatperioder har han framför allt sökt stöd från partier på högra ytterkanten. Återkommande samarbetspartners har bland annat varit de ultraortodoxa, radikala religiösa sionister och bosättarpartier.
Här är det viktigt att påpeka att den israeliska höger-vänster-skalan är unik i sitt slag. Ett partis politiska färg avgörs nämligen inte genom dess ekonomiska plattform, utan av vilken hållning man har i Israel-Palestina-konflikten. Ett parti som förespråkar marknadsekonomi kan således klassas som vänster om man även stöttar en tvåstatslösning. Det har lett till en del udda regeringskonstellationer genom åren.
Det intressanta är förstås hur valutgången kommer att påverka Konflikten med stort K. Netanyahu har tidigare haft drivit en hård linje mot palestinierna och mycket lite tyder på att det kommer att ändras. Samtidigt kan han inte längre lita på USA:s stöd i samma utsträckning. Trumpadministrationen var Netanyahus goda vänner, medan Biden och Demokraterna vill se en tvåstatslösning. Han kan därmed inte längre vänta sig samma uppbackning från Vita huset när det kommer till att exempelvis stötta bosättarna på Västbanken. Samtidigt riskerar han att förlora väljare om han ändrar kurs.
Lyckas Lapid med att bilda regering lär vi få se en mjukare relation mot Palestina – Lapid är öppen för en tvåstatslösning, men inte på vilka villkor som helst. Han vill se den palestinska staten demilitariserad och att palestinska flyktingar inte ska ha rätt att återvända till sin hemregion.
Frågan är nu huruvida någon av dem kommer att lyckas luckra upp den decennielånga låsning som präglat fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina. Såväl Mellanösterns regeringar som FN och EU har satt press på bägge parterna att komma fram till en hållbar lösning. Det mesta tyder dock på att mycket lite kommer att förändras, oavsett valutgång. De många och starka viljorna fortsätter att sätta käppar i hjulet för freden.
Margareta Barabash är fristående skribent.