“Skulden till många av de lidanden, de gifta kvinnorna äro underkastade, kan ofta tillskrivas den nu gällande äktenskapslagstiftningen,” skrev kvinnorättskämpen Agda Montelius i Svenska Dagbladet år 1920. Hon uttryckte sig i artikeln hoppfullt inför den nya äktenskapslag som höll på att beredas, som enligt henne syntes utformad ”i feminismens tecken”.
En lagstiftning i den riktningen behövdes år 1920, då kvinnor behövde tillstånd av sin man för att ingå avtal. Mannen hade ensam bestämmanderätt över de gemensamma barnen, och var dessutom förmyndare över sin fru. Enligt lag var äktenskapets parter ej jämlikar.
Som tur är har mycket hänt på hundra år, och kvinnor i Sverige behöver inte oroa sig för att förlora några rättigheter när de gifter sig. Tyvärr är situationen en helt annan i många andra länder. Många kvinnor gifts bort till män mot sin vilja, och männen har i sin tur oinskränkt rätt till hennes kropp, att både slå och våldta utan straff.
I februari lade regeringen fram ett förslag på lagskärpning mot utländska månggiften, som väntas träda i kraft första juli. I dag erkänner Sverige månggiften, förutsatt att båda parterna saknar anknytning till Sverige och att äktenskap ingåtts i ett land där månggifte är lagligt.
Det vill man nu alltså ändra på, och i stället göra icke-erkännande till norm även när anknytning saknas. Dock ska erkännande fortfarande kunna ske i särskilda fall, där de negativa konsekvenserna av att inte erkänna äktenskapet anses för stora.
Den säkerhetsklausulen är viktig, med tanke på de juridiska rättigheter som äktenskapet ger. Att ta dem ifrån kvinnan i alla lägen skulle riskera att få förödande konsekvenser som går stick i stäv med lagförslagets feministiska intentioner.
Men ett erkännande är inte per definition fördelaktigt för kvinnan. I ett fall i Göteborg (DN 24/2 -20) fick en kvinna lägre bostadsbidrag än hon haft rätt till som ensamstående, eftersom hennes inkomst beräknades tillsammans med makens trots att han var folkbokförd med sin andra fru.
Fallet hamnade senare i högsta förvaltningsdomstolen, vilket exponerar ett annat problem med att erkänna månggiften i Sverige: vår lagstiftning är tydligt anpassad efter monogama äktenskap. Det gör tillämpningen av äktenskapslagen svår i fall där utländska månggiften erkänts. Myndigheter som Försäkringskassan har länge önskat större tydlighet, men att sluta erkänna äktenskapen skulle sannolikt innebära att antalet liknande fall lär minska på sikt.
Samtidigt är lagstiftningen inte allt, och förtrycket upphör inte för att svenska staten inte erkänner äktenskapet. Det kan anses religiöst giltigt, även om det inte är det juridiskt. Den typen av äktenskap förekommer i Sverige, enligt den utredning som lade fram lagförslaget. Det är svårt att stoppa. Många av äktenskapets förtryckande strukturer är kulturella, snarare än rent juridiska.
Även om vår äktenskapslag i dag tvättats ren från spår av vår egna patriarkala historia, och behandlar parterna som jämlikar, är det tveksamt av Sverige att erkänna äktenskap som vilar på starkt patriarkal grund. Men ändrad lagstiftning är inte heller den enda hjälpen de drabbade kvinnorna behöver.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.