Inför riksdagsvalet förra året skrev jag en text om att varken Ulf Kristerssons eller Magdalena Anderssons regeringsalternativ hade kraft eller intresse av att driva igenom liberala reformer och på riktigt ta sig an Sveriges långsiktiga utmaningar (UNT 15/8 2022).

I valrörelsen ville de tre borgerliga partier som sedan kom att bilda regering ändå göra sken av att målet var att bedriva en klassisk borgerlig politik. Sannolikt var det också vad väljarna förväntade sig. I stället fick man något helt annat.

Samtliga tre nuvarande regeringspartier utlovade en rad avgifts- och skattesänkningar inför valet: sänkt eller borttagen skatt på ISK, sänkt elskatt och slopade arbetsgivaravgifter för unga, bland många andra. Budskapen finns kvar digitalt för den som vill kontrollera.

I regeringsställning blev det annorlunda. Trots löftena höjs både skatten på ISK och elskatten vid årsskiftet. De tillfälligt sänkta arbetsgivaravgifterna för unga permanentades inte. Likt en trasig grammofonskiva kommer ständigt samma svar från regeringen apropå löftesbrotten: för det första måste vi prioritera inflationen, för det andra handlar det om automatiska uppräkningar.

Bägge argumenten är svaga, vilket är förståeligt, eftersom det är skenargument. Vad gäller inflationsbekämpningen går den alldeles utmärkt att kombinera med (rätt sorts) skattesänkningar. Om något, skulle till exempel en sänkt elskatt och sänkta arbetsgivaravgifter påverka inflationen negativt. Nu hjälper man i stället upp inflationen genom att höja priset på el.

Och visst, det stämmer att uppräkningarna är automatiska och följer bland annat KPI och statslåneränta. Men de är bara automatiska om inte riksdagen fattar ett annat beslut. Det gick till exempel utmärkt för regeringen att frysa uppräkningen av statsskattens brytpunkt, med konsekvensen att fler får betala statsskatt. Självklart går det att göra samma sak med ISK:en och elskatten. Om man vill.

Nej, den verkliga anledningen till att den borgerliga regeringen inte är någon alliansregering utan en skattehöjarregering stavas SD. De löftessvek som M, KD och L nu trummar igenom är en följd av att Sverigedemokraterna antingen motsäger sig skattesänkningarna eller för att regeringen måste öka sina intäkter för att finansiera SD-driven populism, som till exempel den sänkta snusskatten.

Det borde stå klart för alla nu: Sverigedemokraterna är ett effektivt verktyg för att hålla Socialdemokraterna borta från makten, men inte för att driva igenom klassisk borgerlig politik.

Karl Rydå är ledarskribent på Upsala Nya Tidning, där texten tidigare varit publicerad