Ingen blir gängkriminell för att man är fattig. Eller för att man hade uppförsbacke till dagis, cement i sandlådan, eller saknade en lokal att hänga i under tjuvrökaråldern. Enligt SCB lever 4,6 procent av invånarna i vårt land, omkring en halv miljon, inom ramen för absolut fattigdom. 8,5 procent av alla barn under 18 år, 183 000 unga, växer upp i familjer med inkomster som är lägre än de nödvändiga utgifterna för mat, bostad och hemförsäkring.

Ytterst få av dessa fattiga människor säljer droger, rånar eller går runt och skjuter andra med vapen insmugglade från Balkan. Att den som växer upp under begränsade ekonomiska förhållanden inte per automatik går med i kriminella gäng, betyder dock inte att det inte finns ett samband mellan socioekonomi och brottslighet. Något som dock varit budskapet på ledarsidorna i två stora morgontidningar.

I Dagens Nyheter skriver den fristående kolumnisten Alice Teodorescu Måwe om hur Sverige befinner sig i en återvändsgränd eftersom vänstern har ägnat årtionden åt att påstå att kriminalitet beror på fattigdom. Enligt skribenten saknar socioekonomi i princip relevans (10/3). I stället är det kulturella faktorer, som hur föräldrar med utomnordisk bakgrund uppfostrar sina barn, som huvudsakligen bör beaktas i kampen mot gängen.

I Göteborgs-Posten gör ledarskribenten Naomi Abramowicz en liknande analys: “Att våld används som uppfostringsmetod bland invandrare med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika – en grupp som också är överrepresenterad i brottsstatistiken – har uppmärksammats alltmer de senaste åren. (10/3).

Både Teodorescu Måwe och Abramowicz har läst Brås nyligen publicerade kunskapsöversikt “Socioekonomisk bakgrund och brott”. I den framkommer visserligen att “det saknas en samsyn kring vilka specifika faktorer som samspelar för att öka risken för brottslighet bland personer med en mindre gynnsam socioekonomisk bakgrund”.

Men Brå skriver också att forskarna är överens om att socioekonomi, tillsammans med andra riskfaktorer, bör beaktas vid utformande av preventiva strategier. 

Samma sak slog kriminologerna Jerzy Sarnecki och Helena du Rées tydligt fast i Kvartal häromåret: “Föräldrars låga socioekonomiska status i sig gör inte barnen benägna att begå brott men har ett samband med ett antal förhållanden som i sin tur utgör riskfaktorer för social problematik hos barn inklusive brottslighet” (20/4 -20).

Att familjer i en socialt och ekonomiskt utsatt situation får hjälp och stöd är därför grundläggande för att förebygga att deras barn dras in i kriminalitet.

Det är inte helt ovanligt att opinionsbildare läser myndighetsrapporter som fan läser bibeln och bortser från komplicerade sammanhang för att kunna bekräfta sina egna teser. Men det är olyckligt och kan få allvarliga konsekvenser. Som att en och annan faktiskt får för sig att fattigdom och social utsatthet inte ökar risken för att begå brott. 

Malin Lernfelt är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån