Publikneddragningar på 10 till 25 procent. Det väntar de allsvenska fotbollsklubbar som lider av “ordningsstörningar” under säsongen, enligt ett dokument som nättidningen Fotboll Sthlm tagit del av (23/1). Polisens strategi de senaste åren har varit att använda en “villkorstrappa”, som innebär att upprepade problem på läktarna leder till allt strängare åtgärder.

Det är och har alltid varit en märklig och konfliktsökande strategi, särskilt som problemen på landets fotbollsarenor är förhållandevis små. Jämfört med exempelvis musikfestivaler i samma storlek är våldsamheter mycket ovanliga och de sexuella övergreppen obefintliga. Den överväldigande majoriteten av dem som går på fotboll är helt vanligt folk.

 

Den enda ordningsstörning som sker med regelbundenhet på läktarna är att så kallade bengaliska eldar tänds på klacksektionerna. Det är sant att det är ett lagbrott. Men det är ett problem som är jämförbart – både i straffvärde, omfattning och vad gäller fara för andra – med att vissa tar olagliga droger på musikfestivaler. 

Ingen skulle komma på tanken att förbjuda 5 000 personer från att komma in på Way Out West för att ett tiotal personer tagit droger eller för att det skett en misshandel på området. 

Men inom fotbollen är det precis vad polisen redan gjort och vill fortsätta göra. När ett dussintal personer smugglar in bengaler ska tusentals fotbollssupportrar straffas med att få biljetten indragen. Kollektiv bestraffning är helt uttalat ett av de viktigaste verktygen.

 

Fotbollsklubbarna är med rätta starkt kritiska. De menar att polisen inte längre lyssnar till deras synpunkter och tankar, och att det inte spelar någon roll hur ambitiösa de är i sitt säkerhetsarbete, eftersom polisen inte är intresserad av något samarbete eller någon dialog. 

Det är ett allvarligt misstroende mot hanteringen av frågorna, och något som riskerar att skada förtroendet för ordningsmakten i ett mycket bredare sammanhang. Fotbollen är en enorm samhällskraft – för det allra mesta på gott, i enstaka fall även på ont – och det som händer där både speglar och förebådar ofta samhällsutvecklingen. 

 

Det är också skälet till att polisens hantering måste bli en politisk fråga. Problemen är inte större än att de kan lösas i dialog mellan polis, klubbar och supportrar – men förutsättningen är att polisen är beredd att samverka med klubbarna i stället för att bara diktera krav. Det har den hittills varit ointresserad av, och om det får fortsätta riskerar det att skada betydligt mer än publiksiffrorna i svensk fotboll. 


Joakim Broman är fristående liberal skribent.