Prioriterar inte regeringen den biologiska mångfalden? ”Variationen mellan och inom arter och ekosystem är helt avgörande för vår överlevnad”, slog FN:s konferens för biologisk mångfald fast vid COP 15-mötet i Montreal i december. Där antogs ett nytt ramverk med 23 åtgärdsmål fram till 2030. Bland annat ska 30 procent av jordens land, vatten och hav skyddas från utarmning av den livsviktiga mångfalden.
Samtidigt i Sverige går pensionärer, ledig personal från länsstyrelserna samt andra frivilliga och tar bort invasiva växter från marker runt om i landet. Parkslide och jätteloka tillhör det som rycks upp och placeras i plastsäckar. Det finns sammanlagt 120 arter som spritt sig i Sverige. Skälet till uppgivenheten hos de inblandade är att länsstyrelserna i år fått 55 miljoner kronor mindre i anslag för att bekämpa invasiva växter och djur. ”Vi skjuter bara den här kostnaden framför oss”, säger Maria Widemo, enhetschef på Naturvårdsverket (SVT 4/7).
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) skriver i ett mejl till SVT att regeringen ”lagt en stram budget 2023” men också att det är ”Naturvårdsverket som gjort prioriteringarna”.
Men Naturvårdsverket har enligt sin hemsida fått 931 miljoner kronor mindre för skötsel av värdefull natur, och 550 miljoner mindre för att skydda densamma. Det här drabbar allt från vandringsleder, skyltning och grillplatser till, som sagt, bekämpandet av invasiva arter. Med så liten kassa blir det naturligtvis svårt för verket att prioritera.
Vad vill då regeringen? Romina Pourmokhtari har ansatts av rödgröna riksdagsledamöter under våren. Hon har försvarat sig med att en del av minskningen i budgeten beror på tillfälliga anslag från den förra regeringen som löpt ut. Hon påpekar också att regeringen ökat anslagen för återvattning av dikade våtmarker, en permanent satsning på 200 miljoner kronor per år.
Vidare avser regeringen att samarbeta mer med markägarna som ska ha incitament att skydda naturen på sina ägor. ”Regeringen satsar över två miljarder kronor på skydd och förvaltning av värdefull natur, samt drygt en miljard på havs- och vattenmiljön”, sade Pourmokhtari i riksdagen 17/2. Hon har också ofta hänvisat till framgångarna på Montrealmötet COP 15 som avgörande för att bevara den biologiska mångfalden.
Nå, vad är lite mycket blomsterlupin i Uppland eller en lagad spång i Florarna mot att få Kina – som stod värd för mötet i Kanada – att gå med på åtgärder för den biologiska mångfalden? De globala åtgärderna framstår alltid som viktigast, men de kan också vara bra att gömma sig bakom. Den nuvarande regeringen har sådana tendenser: Vi släpper ut lite mer, gör lite mindre men titta vad vi åstadkommit i EU och på FN-mötena!
Frågan är också om regeringskansliet är dåligt på att kommunicera till myndigheterna hur man tänker jobba och mot vilka mål. Eller kan det vara så att myndighetspersoner tolkar alla insatser illvilligt, att man gärna vill gå ut och slå larm om neddragningar? Sådant har förekommit tidigare i den statliga förvaltningen, ska man veta.
Något som Romina Pourmokhtari bortser ifrån är ändå vikten av det lokala engagemanget för miljön. Kraften i åtgärder på gräsrotsnivå blir enorm när den kan uppmuntras och samordnas, det är bara att titta på sådant som sopsortering och energisparåtgärder. Den som rycker upp växter eller jobbar för att göra naturen mer tillgänglig i ett reservat ska inte ses över axeln. Hans eller hennes insatser kan på sikt bli lika avgörande som ett kinesiskt åtagande på en FN-konferens.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där