Priset för Årets kärleksreality på Kristallengalan 2024 gick till Love is Blind Sverige, Netflix. På bilden syns programledaren Jessica Almenäs och producenten Anna Nygren med flera.
Det tog enbart timmar innan den modesta vapenvila som Putin– Ryssland till slut gått med på bröts. Energiinfrastruktur bombades åter och ännu en gång mörklades stora delar av Ukraina. Världens mäktigaste man, i Vita huset, stöttar i praktiken hela förfarandet och den lilla ljusglimt som fanns i Palestina försvann lika snabbt.
För såväl mig själv som många av de jag har omkring mig har jag märkt att den naturliga reaktionen blir att mörklägga sovrummet och helst vakna upp först när världen slutar likna en mörk dystopi.
Men det räcker att tänka ett varv till för att inse att strutsmetoden inte är en särskilt hållbar lösning. När saker i vår omvärld ser som mörkast ut är det av allra högsta vikt att vi vågar stå upp för det som är riktigt. När rösterna hos dem som är som mest utsatta inte räcker till, då behöver vi ta vid i deras ställe, men det är av samma vikt att samlas kring något som gör att vi orkar med.
Där gör kulturen ett hästjobb.
Ofta pratade man om lägerelds-tv – något som särskilt för några år sedan spelade en stor roll i samhället, när den linjära tablån lät styra våra helgkvällar. Kulturen är bred och bör så vara. För vissa samlas vänner kring det senaste dramatiska avsnittet av Love is blind. För andra är operan eller den månatliga uppsättningen hos barnteatern det som får oss att samlas och känna något annat än elände. Eller så är det just elände vi känner, men på en plats där det upplevs som tillåtet att låta känslorna ta vägen någonstans – tillsammans. Trots allt innehåller inte kulturen några rätt och fel och är kanske just det som gör den så hoppfull. Det viktiga är att vi har någonstans där allt det som kokat inom oss kan få utlopp.
Kent-fans tältar inför ban konsert. Vilka kulturupplevelser hittar du gemenskap i?
På samma sätt blir kulturen en tröst. När Unga Klara teater satte upp Romeo och Julia för dryga året sedan var jag där både en, två och tre gånger. Inte nödvändigtvis för regin eller skådespelet utan för hur väl den satte färg och form på den värld våra ungdomar lever i dag. De adliga dresserna byts mot skinnpaj och de pittoreska gatorna i Verona mot gängkriminalitetens miljöer tillsammans med omöjlig kärlek och vips ges en ung publik en plattform att bearbeta den värld de fötts in i.
Nu när dimman ligger som tätast behöver vi lägereldar i alla dess former. Om inte för egenvärdet så för moralen och den själsliga beredskapen.
Ulrica Schenström är liberal skribent och ordförande för Tisdagsklubben. Hon är fristående krönikör i SN där texten tidigare publicerats.
