Gästkrönika

Tidigare anställda i den amerikanska presidentkandidaten Kamala Harris stab vittnar i Time (10/10) om hur hon brukar ställa en illustrativ fråga. Hon ber dem visualisera att de bläddrar igenom ett fotoalbum från ett bröllop de varit på, och frågar vad de letar efter. Frågan är retorisk, det alla letar efter är sig själva i bilderna. Så är det också med väljare och politiska visioner, menar Harris, de vill se sig själva i de framtidsvisioner som målas upp.

Natten då Hillary Clinton inte blev president, hade jag bestämt mig för att stanna uppe tills valet verkade avgjort till hennes fördel. Det blev väldigt sent. Åtta år senare står Donald Trump för tredje gången som republikansk kandidat, mot sin tredje motståndare. 

Trump ansågs ända fram till valdagen 2016 omöjlig som president, att han ens ställde upp var i mångas ögon ett bisarrt skämt. När han vann valet blev det därför omvälvande.

I svallvågorna efter hans valseger 2016 skrevs mängder med artiklar, krönikor och böcker. Uppmärksammad i genren var uppväxtskildringen Hillbilly Elegy, författad av JD Vance som gått från en barndom i fattigdom och utsatthet, via den amerikanska militären, till Yale Law och techindustrin. I dag har han gått från att privat kalla Trump för Hitler, till att vara hans vicepresidentkandidat.

Vance är inte ensam om viljan att förklara och förstå, många försökte skildra det bortglömda Amerika som hade gett Trump presidentskapet. Förklara rostbältet och Appalachien, förstå glesbygd, landsbygd, småstaden och livet utanför metropolerna.

Liknande berättelser har också ekat genom andra länder där populistiska rörelser fått fäste. Jobb har försvunnit, orter har avfolkas, ett missnöje gror på landsbygden, men går städerna förbi. Så blev många journalister och kommentatorer tagna på sängen av Trumps seger. I miljöerna de rörde sig tycktes Clintons seger given. Den läxan är lärd.

Ibland känns det dock som att det är den enda lärdomen som riktigt slagit rot, för trots otalig tid ägnad åt analys känns det samtidigt som att de självutnämnda motkrafterna står och stampar.

Nyligen rapporterade DN (15/10) exempelvis om Kamala Harris "nya" taktik: att framställa Trump som rubbad. Förutom att taktiken knappast är ny, utan har varit hur man försökt tackla honom från första början, så tycks den vara nästan rakt av kopierad från Trump själv. Det demokraterna försöker sig på är att spegla Trumps prat om "Sleepy" Joe Bidens ålder och förvirring, tillbaka på Trump själv.

Visst, kampanjmöten som blir improviserade jukebox-konserter går att skratta åt, men problemet med Trump är inte han har valt Rufus Wainwrights cover av Hallelujah över Cohens original på kampanj-spellistan. Inte heller är den preferensen ett symtom på demens.

Uppenbarligen är lockelsen i att gå på en motkandidat för att de är oberäkneliga och okonventionella alltför stark. Trump är inte, och har aldrig varit, någon vanlig politiker. Han är inte sällan osmaklig och överdriven. Men Hillary Clinton vann inga väljare på att kalla vissa av hans anhängare för deplorables (sorgliga, bedrövliga).

Det är ovärdigt, ändå känns det som att det är där motkraften mot populismen hamnar. I negativt kampanjande mot en rubbad motståndare. Demokraterna har haft åtta år på sig att formulera ett annat alternativ, utan att lyckats. 

Lika fast som republikanerna är i Trumpismen, är demokraterna i ett idéfattigt motstånd, och smädelser av motståndaren är svåra för väljare att se sig själva i. Med undantag för när de själva känner sig träffade.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån