I möten med vården och myndigheter har det hänt att jag fått kommentarer som: "Jaså, skyddade personuppgifter? Är det en ex-man..?"

Det är förstås inte roligt att – likt en del andra i mediebranschen – behöva ha skyddade personuppgifter på grund av yrket. Men jag påminns alltså regelbundet om den mycket värre mardröm som många kvinnor lever i, kvinnorna som jagas av farliga och besatta män de haft en relation med. 

"De tänker direkt; Är jag röjd? Kvinnor som lever med skydd har så mycket oro i kroppen så de måste kunna lita på myndigheter. Det här får inte ske."

Susann Stambolidou Tellebo, verksamhetschef på Uppsala kvinnojour, uttrycker det bra, apropå att över 700 000 personer har fått sin uppgifter läckta genom Uppsala lokaltrafiks app (UL-appen) (SVT, 10/8). 

Händelsen borde vara en väckarklocka för samtliga organisationer som hanterar personuppgifter. Antalet personer som lever med skyddade uppgifter har ökat betydligt de senaste 10–15 åren, och en av anledningarna tros vara en ökad utsatthet för yrkesgrupper som poliser och åklagare. 

Från politiskt håll talas det ofta om att vi behöver fler poliser och socialsekreterare, och om hur viktigt det är att privatpersoner ställer upp som vittnen. Men då måste det också gå att lita på att skyddet finns där, den dag man eventuellt kommer behöva det. Vem vågar annars se till att ett barn till en grovt kriminellt belastad familj omhändertas? Vem orkar år efter år att arbeta som polis med riskfyllda fall, och vem ska våga åtala landets farligaste personer?

"Ingen vittnar", klagas det ofta i debatten om gängkriminaliteten och dödsskjutningarna. Men det beror ju på att det bedöms vara livsfarligt att göra det. För stor risk, för svagt skydd.

Att leva med skyddade personuppgifter kan vara struligt nog. Det är svårt att teckna mobilabonnemang. I kommunerna kan det saknas rutiner, och det blir många evighetslånga telefonköer i kontakten med myndigheter. Personer som lever med en av de allvarligare graderna av hotbild har det ännu svårare och bökigare.

Att ständigt vara på sin vakt tar kraft och energi. Det sista hotade personer behöver är ännu mer oro och större fara. 

Kvinnorna som Uppsala kvinnojour talar om har inte ens möjligheten att byta yrkesbana för att leva ett mer undanskymt liv, och på så sätt få en minskad hotbild mot sig. De är helt beroende av samhällets skydd. 

I bästa fall blir UL-läckan bara en jobbig men nyttig läxa för UL.

Sakine Madon är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har tidigare publicerats där