Frågan hängde i luften tidigt i höstas. Den 1 oktober skulle EU-direktivet om minst 11 timmars dygnsvila implementeras, vilket innebar slutet för långa jourpass, men också för långa ledigheter efter de intensiva arbetsperioderna.
Under augusti och september duggade massuppsägningarna tätt för nämnda personalgrupper, som inrättat sitt liv efter jourtjänstgöringen. ”Med det nya schemat träffar man i praktiken inte sina barn”, sade Robin Bultmark, brandman och facklig företrädare för Kommunal på Uppsala Brandförsvar, när han i våras åkte till Stockholm för en protestmarsch mot de nya reglerna.
Udden i protesterna var inte sällan riktad mot arbetsgivarna, kommuner och regioner, men i bakgrunden fanns EU-kommissionen, vars skärpta krav var grunden för förändringarna. Hur mycket var egentligen ”EU:s fel” och hur mycket berodde på de svenska arbetsgivarnas tolkning? Lägger sig EU i för mycket, är Sverige följsamt i överkant mot direktiven eller ligger huvuddelen av ansvaret på hemmaplan
Hösten 2003 godkände EU-parlamentet och ministerrådet det nya arbetstidsdirektivet, med minimikrav för att ”bidra till en säker och hälsosam arbetsmiljö” i unionen. Till skillnad från förordningar, som ska gälla lika i alla medlemsländer, ska ett direktiv införlivas i den nationella lagstiftningen. Varje land bestämmer över hur det ska gå till, huvudsaken är att det gemensamma målet är uppfyllt.
Tidsgränserna i direktivet – 11 timmars vila i följd under en 24-timmarsperiod och maximalt 48 timmars genomsnittlig veckoarbetstid – är inte absoluta. Undantag finns för ”särskilda tjänster”. Dit räknas räddningstjänst och ambulans men också exempelvis press, radio och tv, tjänster som ”kräver kontinuitet”. Alla typer av arbeten kan beviljas undantag om dessa antas genom kollektivavtal.
Ändå har det tagit 20 år för Sverige att införa en heltäckande lagstiftning för arbetstiden. Reglerna om dygnsvila ska i möjligaste mån följas. Efter årsskiftet inrättas en arbetstidsnämnd som ska besluta om undantag som beviljas för ett år i taget.
Det kommer alltså att gå att få dispens för att exempelvis jobba 24-timmarspass. Oron för brandmän, ambulanspersonal och personliga assistenter gäller i stället dels att alla möjligheter att göra en annan schemaläggning ska vara uttömda först, dels att undantaget bara gäller i ett år. Dessutom måste det finnas ”kompenserande vila” på 24 timmar direkt efter ett heldygnspass.
Facket och arbetsgivarna är överens. Vila är viktigt i den fackliga kampen mot utnyttjande av arbetskraften. För arbetsgivarna är det praktiskt att kunna sprida ut arbetstiden mer än i dag, inom de nya reglerna. Men var finns arbetstagarna i detta?
Sanningen är den att många föredrar att jobba så komprimerat som möjligt för att sedan växla till längre ledigheter. Att ”gå in och köra” för att sedan vara fri blir till en livsstil och den som haft jour i många år vilar kanske till och med bättre på jobbet än hemma. Alla är olika och den nya lagstiftningen är stelbent.
Stelbentheten drabbar också sjukvården där många jobbar obekväm arbetstid. Få tänker i termer av dygnsvila. ”Vem vill jobba måndag-fredag 7-15, lördag 7-12”, undrar undersköterskan Frida Turander (Kommunalarbetaren 16/10). På intensivvårdsavdelningar förekommer också lösningar som att sova mellan passen, särskilt för den som har långt till jobbet.
Regioner och kommuner fortsätter att lägga nya schemaförslag. Scheman är samtidigt (tillsammans med stressen och lönen) en huvudanledning till att många offentliganställda väljer att sluta. EU och Bryssel känns med ens ganska långt borta.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där