Gästkrönika
Nyligen gifte sig Märtha Louise, nummer fyra i den norska tronföljden. Hennes förhållande med en kontroversiell Hollywoodshaman (!) har skapat tidningsrubriker över hela världen och ska bli Netflix-serie. Skvallerpressen har frossat i bröllopet. Bildrättigheterna antas ha genererat stora summor till brudparet.
Prinsessan har dessutom flera bolag, inte minst ett eget klädmärke vars kläder såldes på hotellet som stod värd för bröllopsfesten. Inför bröllopet lanserade brudparet också en gin som såldes på statliga Vinmonopolet, vilken dock snabbt drogs tillbaka. Jippot kring vigseln blev kulmen på flera års diskussion kring vad som är lämpligt för kungligheter att ägna sig åt. Under veckorna fram till bröllopet, stod det samtidigt klart att den blivande drottningens son, Marius Høiby, bland annat utreds för misshandel och att han missbrukar droger.
Många påpekar att skandalerna visar hur sårbart det är att låta enskilda personer representera ett land på det sättet som monarkin kräver. ”Dagens modell vilar alltså på att även de som befinner sig i kungahusens periferi uppvisar gott omdöme och fingertoppskänsla för var gränserna går”, skriver till exempel DN i en ledare (29/8). De senaste rubrikerna från Norge visar snarast hur just det faktum att monarkin består av människor är ett starkt skäl till att överge den. Bättre än att förfasa sig över hur kungahusets medlemmar beter sig av oro för hur det skadar institutionen, borde liberaler fråga sig vad institutionen begär av individen.
Alex Schulman skojar i en krönika (DN 2/9) om bröllopet som ”dårarnas slutliga sammankomst”. Men för den som kan lite om Märta Louise och hört henne berätta om sin uppväxt, fastnar skrattet i halsen. Hon har vittnat om hur hon känt en otrolig press på sig från tidig ålder på grund av sin titel.
Marius Høiby hamnade som liten i rampljuset när hans mamma Mette- Marit gifte sig med kronprins Haakon, och det är väl ingen jättechansning att anta att hans problem åtminstone delvis kan kopplas till det som följde. Svenska kronprinsessan Victorias anorexi är ett annat exempel på hur en ung människa mår psykisk dåligt av en närmast omänsklig press att vara perfekt.
I en annan tid, när risken var stor att dö av svält till exempel, hade kungligheter det onekligen bättre än de flesta. Nu verkar de på många sätt ha det sämre. Visserligen får de gå på Nobelfesten, ha tiara och klippa band i spännande sammanhang, men till priset av hälsa och privatliv.
Det rimliga är att monarkin får somna in när någon om en generation eller två säger att de inte har lust att vara kung eller drottning. Men i takt med att vittnesmålen om ohälsa och mediebevakning blir allt fler är det kanske är naivt att tro att så kommer att ske.
Vilken enskild person, allra minst en ung sådan som uppfostrats att vara lojal med såväl familj som rike, kan förväntas ta det steget?
Kanske bör avgörandet därför fattas kollektivt. Då kan vi istället välja (vuxna) företrädare som dessutom kan ersättas när de fått nog. Monarkin har nått vägs ände, inte för att enskilda företrädare brister i omdöme eller fingertoppskänsla, utan för att det inte anstår ett modernt samhälle att låta någon födas in i en sådan roll.
Karin Zelano är doktor i statsvetenskap och fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån