Problemen med studenter utan tillräckliga förkunskaper lär finnas på flera lärosäten än Lund, exempelvis på Mälardalens universitet.
Gästkrönika
Att en elev som lämnat gymnasiet ska ha förmågan att läsa böcker och sedan sammanfatta vad som står i dem är en rimlig förväntan. Särskilt om de examinerats från ett högskoleförberedande program, vars syfte är att göra dem redo för högre studier där de behöver kunna ta sig an stora textsjok för att skaffa en mer gedigen, djupgående bildning.
Tyvärr är en gymnasieexamen inte längre en garanti för att någon utvecklat den typen av förmågor. I Sydsvenskan (11/11) vittnar undervisande professorer, docenter och lektorer vid universiteten i Lund och Malmö att många av deras studenter har omfattande problem med både läsande och skrivande, vilket gör det svårt för dem att ta till sig utbildningen. Verkligheten lär inte vara särskilt annorlunda i Uppsala eller Umeå, vid Mälardalens universitet eller Mittuniversitet.
Det handlar om allvarliga brister i ordförråd. Lärare undviker att lägga upp för långa skrivna instruktioner åt studenterna på lärplattformen, eftersom många då har svårt att förstå. Unga som inte klarar av att läsa de 150 sidor i veckan, eller 30 sidor om dagen räknat med två dagars helgledigt, som förväntas vid heltidsstudier.
I stället verkar många formade av Power-Point-läsande. De vill ha text formulerad i lättuggade punkter, som de sedan spottar upp igen på tentor formulerade i korta staccato-meningar. De behärskar inte svenska språket.
Än värre är att det handlar om elever på program med hög intagning. Som Socionomprogrammet i Lund, där lägsta antagna låg på 19 i meritvärde, bättre än B i alla ämnen. Eller Tandläkarprogrammet i Malmö, där alla som antogs i höstas hade extra meritpoäng utöver A i alla ämnen. Även på jurist- och arkitektprogrammen i Lund, båda bland de mest populära utbildningarna i Sverige med långt fler sökande än platser, på ett universitet som rankas på ett av de hundra bästa i världen, återfinns lässvaga bland studenterna.
Vad är det egentligen fråga om? Har kraven sänkts, betygsinflationen skenat, klasserna blivit för stora och digitaliseringen gått för långt – eller alltihopa, på samma gång?
Tydligt är att svenska elever läser alldeles för lite, för övning ger som bekant färdighet, och att många därför inte alls är rustade för utbildningarna de vill läsa.
När läsandet på fritiden ersätts av gaming och Tiktok, blir skolans utmaning svårare. Tar läsningen sedan mindre tid i kaotiska klassrum hinner skolan inte kompensera, och man går från att i undervisningen läsa tjocka "Brott och straff" av Dostojevskij till betydligt tunnare "Främlingen" av Camus, för att eleverna inte mäktar med. Sedan strösslas det med glädjebetyg.
I slutändan är det eleverna själva som förlorar, som får stå där med chocken när de faktiskt förväntas läsa tung kurslitteratur.
Många studenter är inte rustade för utbildningarna de vill läsa.
Generation lyssneläsning och sparknotes (smarta sammanfattningar av kända litterära verk) har glidit in på universiteten, med en hel drös björntjänster i bagaget. Hade man satt stopp tidigare hade studenterna inte behövt vaggas in i en falsk trygghet, som nu leder till ett brutalt uppvaknande när de i tidiga tjugoårsåldern ska bygga upp den läsuthållighet de borde fått med sig från grundskolan och gymnasiet.
Förhoppningsvis slipper kommande generationer föras bakom ljuset på samma sätt av en kravlös vuxenvärld.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån