I syfte att sĂ€tta vĂ€rldens ljus pĂ„ globala och lokala problem anvĂ€nds sociala medier. Ăr det inte en fransk flagga pĂ„ profilbilden (2015), sĂ„ Ă€r det delningar om Black Lives Matter (2013), MeToo (2018), följt av den nutida ukrainska flaggan pĂ„ samma profilbild.
Men med detta synliggörande kommer oönskade följder i kölvattnet. Listor som synliggör vilka kĂ€ndisar som Ă€nnu inte har delat AI-bilden âAll eyes on Rafahâ delas pĂ„ sociala medier. HĂ€rvid finns en idĂ© om att alla dessa âtystaâ mĂ€nniskor inte hade kunnat ge pengar eller annat stöd â utan att samtidigt dela en bild pĂ„ sociala medier. Vi lever ju trots allt i en tid dĂ€r alla goda gĂ€rningar mĂ„ste manifesteras för att rĂ€knas.
Ăr det dĂ„ problematiskt att sprida ett viktigt budskap? SjĂ€lvklart inte. Men det finns tvĂ„ sorters huvudbry med denna form av internetaktivism. Det ena Ă€r att den inte rĂ€cker till. Det andra Ă€r skambelĂ€ggandet den bĂ€r med sig, eftersom den trĂ€ffar bĂ„de den som verkligen inte bryr sig om sin omvĂ€rld och den som bara lĂ€st sin bibel och agerat dĂ€refter.
Det Ă€r farligt för ett samhĂ€lle om dess mĂ€nniskor trycker med sin tumme en gĂ„ng pĂ„ en skĂ€rm och dĂ€refter tror att den har gjort nĂ„got bra. Att det Ă€r att ta stĂ€llning. ĂndĂ„ Ă€r det dĂ€r vi hamnat. SkĂ€rmtiden ökar hos genomsnittet av svenskarna, medan det mellanmĂ€nskliga engagemanget Ă€r pĂ„ nedĂ„tgĂ„ende.
Traditionellt sett gör vi svenskar kanske inte goda gĂ€rningar i lönndom. Men vi gör dem tillsammans. Vi Ă€r barn till alla de pumptermos-demokrater som skapade ett land som Olof Palme beskrev som en âstudiecirkeldemokratiâ. Konflikter har lösts och utmaningar har hanterats med ett medborgarnas âalle man pĂ„ dĂ€ckâ.
Det finns mĂ„nga exempel pĂ„ detta. NĂ€r BorlĂ€nge enligt statistiken var Sveriges farligaste stad bildades föreningen âPeace and Loveâ och festivalen som spred gemenskap via musik i fjorton Ă„r. Och det mĂ„ vara mĂ„nga decennier sedan "Förbundet Vi Unga" uppmĂ€rksammade samhĂ€llet pĂ„ det stora antalet försurade sjöar i Sverige genom kampanjen âIngen vill vara surâ. Men det sĂ€ger nĂ„got om den beslutsamhet och den anda att fĂ„ nĂ„got gjort som vĂ„rt land Ă€r byggt pĂ„.
Krigen, klimatet och brottsligheten har de senaste hundra Ären parerats med debattartiklar, nattvandringar, förelÀsningar i bygdegÄrden, folkbildning och folkrörelsernas aktiviteter och lotterier dÀr intÀkterna gÄtt till fattiga barn i vÀrlden.
Men numera tror alltför mĂ„nga mĂ€nniskor att det Ă€r nĂ„got gott, nĂ„got viktigt och nĂ„got tillrĂ€ckligt, att trycka med sin tumme pĂ„ en skĂ€rm â en gĂ„ng. Men denna form av engagemang mĂ„ste bara vara en parentes i mĂ€nsklighetens historia. I takt med att utmaningarna ökar kommer ocksĂ„ en ny generation behöva lĂ€ra sig skillnaden mellan att göra och att manifestera. Det har aldrig rĂ€ckt med en tumme mot en skĂ€rm. Det rĂ€cker inte i dag heller.
Karin KÀllström Àr fristÄende centerpartistisk skribent pÄ Liberala NyhetsbyrÄn