"Det jag var mest rädd för var att hamna i rysk fångenskap, bli placerad framför en kamera och tvingas säga saker."
Löjtnant Dmytro Tjavalach, 28, förde befäl över ett infanterikompani som tog en av de första striderna när den fullskaliga ryska invasionen inleddes 24 februari. Han sårades svårt och gömde sig i tre månader på ockuperat område.
Vi slår oss ner på ett café i hans lilla hemstad Jarmolyntsi i västra Ukraina. Han avböjer smörgås. Kulan träffade i magen, och bra återhämtning kräver måttfullhet med fast föda.
Han vill återgå i tjänst. Det blir en utmaning då skadan gör det svårt att bära tungt. Men han hoppas ändå kunna vara till nytta på något sätt, tack vare elva år i armén och mängder med stridserfarenhet.
Efter avslutad underofficersutbildning 2014 bad han att få tjänstgöra i Donbass, där kriget just hade brutit ut. Efter nio månader i öst blev det fyra år på militärakademin i Lviv, återkomst till fronten som fänrik och så småningom befordran till löjtnant och chef över ett kompani i det motoriserade infanteriet.
När Ryssland inledde sitt fullskaliga anfall befann sig hans kompani strax söder om Cherson. På morgonen 24 februari började det smälla. Två ryska attackflygplan bombade kompaniets position utan att träffa. Ett blev nedskjutet.
Kompaniet fick order att köra söderut till Kalantjak, på gränsen till Krim. Där var marininfanteriet under beskjutning och tog stora förluster. Med två mil kvar kom en ny order. Ryssarna hade landsatt soldater från helikoptrar på Antonovskijbron som leder in mot Cherson. Kompaniet skulle vända tillbaka och ta itu med det.
Tjavalach berättar förundrat om de ryska soldater han mötte. De var till synes otränade – i att försvara den typen av objekt och i strid över huvud taget. En del stod och sköt helt oskyddade mitt på bron. Andra tömde hela magasin utan att sikta.
Ryssarna drevs bort från bron och kompaniet höll den tillräckligt länge för att de retirerande ukrainska styrkorna skulle hinna över och inte bli instängda söder om floden.
Tre på eftermiddagen var striden över för Tjavalachs del. En kula från en prickskytt träffade i magen. Stor blodförlust gjorde att transport till militärsjukhus inte var ett alternativ. Det fick bli operation och återhämtning på vanligt sjukhus i Cherson medan ryssarna tog kontroll över staden.
Efter 28 dagar på sjukhuset smet han ut, precis innan ryska soldater sökte igenom lokalerna.
I två månader flyttade han mellan olika privatbostäder i Cherson, utan att stanna på en plats i mer än en vecka. Under tiden fick han kontakt med sex andra ukrainska soldater som gömde sig på samma sätt.
28 maj tog de sig till ukrainska sidan – fyra mil på två dygn, över ockuperat territorium. Operationen genomfördes av ukrainska säkerhetstjänsten och specialstyrkorna. Man ordnade upphämtningsplatser och lösenord.
"Jag har trott att sådant bara förekommer i filmer", säger Tjavalach, imponerad över kollegorna i specialstyrkorna.
Medan han låg på sjukhuset i Cherson tilldelades han av president Zelenskyj den högsta militära utmärkelsen, Ukrainas hjälte, för återtagandet av Antonovskijbron 24 februari.
Formellt erkännande för det han gjorde de följande tre månaderna har han inte fått. Men även det är en prestation att beundra.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.