Sanktionerna mot Ryssland beskrivs ofta som ”oerhört kraftfulla”. Det är tyvärr en sanning med modifikation. Rubeln har återhämtat sig, Ryssland betalar sina skulder i tid, och landet har inte kollapsat ekonomiskt. Sanktionerna är fulla av hål som gör att västländerna inte drabbas, men som samtidigt hjälper Ryssland att kringgå dem.
Ryska banker har exkluderats från betalningssystemet Swift, utom de som väst behöver för sin handel med rysk olja och gas. EU säger att man inte kommer att betala för rysk energi i rubel, men när Ryssland stänger av gasen till Bulgarien och Polen börjar man i stället diskutera om betalningar i rubel verkligen är brott mot sanktionerna.
Det som svider i Putins kassa – embargo på rysk olja – kommer eventuellt införas först om ett halvt år. Och embargo på rysk gas, som skulle kunna stoppa Putin, har EU inte kunnat enas om över huvud taget. I stället tävlar politiker i medlemsländerna om att sänka priset på bensin och diesel, vilket indirekt sponsrar den ryska militärmaskinen ännu mer.
Anledningen är enkel: EU har inte transformerat sina ekonomier bort från olje- och gasberoende, helt enkelt inte gjort sin klimatläxa. Övergången till fossilfrihet går trögt. Kärnkraften har i vissa länder släckts och i andra delvis avvecklats. Elektrifiering satsas det inte tillräckligt på. Utbyggnaden av alternativa energikällor är omringad av byråkratiska hinder och otillräcklig folklig förankring.
Hade vi gjort mer när det gäller energiomställningen skulle vi kunna svara Ryssland på det sätt som behövs för att få stopp på kriget. I klimatomställningen ligger därför inte bara räddningen för klimatet utan också vår frihet. Det behövs nu också en pedagogisk insats. Européerna måste förstå att rysk gas inte är billigast eftersom den har ett säkerhetspolitiskt tillägg.
Det billigaste alternativet är att skynda på klimatarbetet. Med tanke på att investeringar i det förnybara och fossilfria både löser klimatproblematiken, ökar vår motståndskraft och ger oss geopolitisk frihet är den lösningen den mest rationella. Att förklara detta kan göras. Den äldre generationen förstår vad säkerhetspolitik är. De unga har förstått behovet av klimatomställningen för länge sedan.
Ursäkter om att ”vi såg inte detta komma” klingar falskt. Putin hade sitt berömda möte med de ryska ambassadörerna redan 2001, då strategin att använda energi som utrikespolitiskt vapen formulerades. Men västvärlden fortsatte som vanligt.
Sedan Rysslands ockupation av de georgiska regionerna Abchazien och Sydossetien 2008 har inköp av rysk olja och gas ökat. Likaså efter ockupationen av Krim 2014. Det ryska anfallet mot Ukraina förhindrade inte EU att sedan dess köpa olja och gas från Ryssland för cirka 350 miljarder kronor, betydligt mer än stödpengarna till Ukraina.
Sanningen är att många såg detta komma men gjorde ingenting. Bland annat för att de trodde det var billigast så. Det visade sig att det inte är det. Inte ens på kort sikt.
Jasenko Selimovic är fristående skribent och tidigare Europaparlamentariker (L).