Så blev det till slut ett Brexitavtal, överenskommet på julafton av alla dagar. Bättre än inget avtal, men inget för någon att slå klackarna i taket för.
Det hör för all del till att förhandlingar inom och med EU sällan blir klara förrän i allra sista stund. Men den här gången blev det väldigt ont om tid. Det stora oppositionspartiet Labour fick nu rösta för detta för dem otillräckliga avtal för att alternativet med inget avtal alls var värre. Men Labour hade i ett tidigare skede kunnat rösta för ett avtal med närmare samarbete.
På kort sikt står den brittiske premiärministern Boris Johnson som segrare. Han blev partiledare och vann valet på att vara Brexitanhängare. Till slut blev det ändå ett avtal, och Johnson har en betryggande parlamentsmajoritet.
Men De konservativa leder inte längre klart i opinionsmätningar, Covid har tärt på Johnsons anseende. När det i praktiken blir krångligare för britter med resor, handel och arbete i EU kan missnöjet öka, och allt är inte heller färdigförhandlat. Så det kommer mera...
Storbritannien har från början haft svårt att riktigt passa in i EU. Britterna gillade inte planerna på långtgående och styrande politiska beslut i EU. De hade nära kontakter med länder i det gamla imperiet.
Det brittiska medlemskapet har däremot betytt mycket för EU:s utveckling. Det var britternas framstöt som gjorde att också Danmark, Irland och Norge (fast där röstade folket nej) ansökte om medlemskap. Danmark och Irland var starkt beroende av handeln med Storbritannien. Utan brittiskt medlemskap hade därför EU, eller EEC som det hette då, inte utvidgats i början på 1970-talet. Det hade sannolikt givit en annan dynamik åt EU:s utveckling och europeiskt samarbete.
Den stora frågan för britterna gäller nu den framtida sammanhållningen i den egna unionen. När landet gick med var de skotska nationalisterna i SNP mot medlemskap. Nu är SNP och majoriteten i Skottland EU-vänliga. Brexit har blivit ett argument för att åter väcka frågan om skotskt självständighet, och enligt opinionsmätningarna är det nu klar majoritet för separatisterna.
Boris Johnson fick backa och acceptera att Nordirland på en del områden fortsätter att följa EU-regler. Allt för att undvika den mycket känsliga frågan om gränshinder mellan Republiken Irland och Nordirland. Det stärker argumenten för ett enat Irland, republiken har redan lovat att företräda Nordirlands intressen inom EU.
Så risken finns att Brexitgeneralen och Churchillbeundraren Boris Johnson går till historien som den premiärminister som fick upplösa den brittiska unionen. Det vore olyckligt, även utanför EU är Storbritannien en stabiliserande faktor i Europa.
Ett annat och bättre alternativ vore förändringar av hur Storbritannien styrs. Unionen haltar, England är så mycket större. Överhuset är inte folkvalt, valsystemet gynnar kraftigt större partier. När Storbritannien inte längre ingår i EU:s ”ständigt fastare sammanslutning” borde de förbättra den egna unionen.
Richard Appelbom är fristående liberal skribent.