För en vecka sedan släppte FN:s klimatpanel IPCC sin stora rapport som visade att 1,5-gradersmålet, den bortre gränsen i Parisavtalet 2015, sannolikt passeras 2030. Samma dag stod Kinas och Rysslands presidenter i Moskva och bedyrade sin vänskap. I Sverige fortsatte skjutningarna i offentliga miljöer.
Klimatfrågan är viktig. Eller snarare viktigast, en ödesfråga för hela mänskligheten. Ändå är den i genomsnitt alltid kanske den tredje eller fjärde viktigaste frågan för dagen. Inte ens 2018, då samtliga svenskar hukat i skuggorna vid brunbrända gräsmattor, eller flytt undan skogsbränder i Dalarna och Hälsingland, förmådde klimatet trumfa sjukvården eller migrationen i valet en månad senare.
Den enda gången miljön diskuterats allra mest i valstugorna var inför Miljöpartiets riksdagsdebut 1988. Men det var varken försurningen, ozonhålet eller kärnkraftsolyckor som oroade väljarna så mycket. Nej, orsaken var de tusentals döda sälar som flutit upp vid några av våra populäraste sommarvisten. Säldöden, som senare skulle visa sig vara en virussjukdom, gjorde svenskarna övertygade om att ”någonting är fel”.
IPCC:s syntesrapport sammanfattar sex tidigare delrapporter som har publicerats under den senaste så kallade utvärderingscykeln inom IPCC, som pågått sedan 2016. Nästa syntesrapport kommer således 2030. ”Rapporten kan betyda mycket för klimatagendan under de kommande åren. Stora utsläppsminskningar måste ske till år 2030”, säger Francis X Johnson, forskningsledare vid Stockholm Environment Institute (SEI) och en av författarna (DN 20/3).
Den som följt den globala klimatpolitiken sedan COP 15 i Köpenhamn 2009, den första gång det var ”på väg att bli för sent att göra något”, känner dock tvivel. Även om slutdatum för koldioxidneutralitet, 2050 för EU:s del, ligger kvar framstår vägen dit som minst sagt sårbar. Kriserna avlöser varandra i världen och gör att de avgörande stegen får vänta lite till.
Den kloke betraktaren påpekar då att klimatförändringarna i sig leder till sådant vi oroar oss allra mest för, som matbrist, omfattande folkomflyttningar och krig. Helt riktigt, instämmer de ledande politikerna, då få förnekar klimatkrisen eller att åtgärderna som måste ske är akuta. Men, säger man, likt Alfons Åberg, vi ska bara…
Enkla bilder som sälarna tar skruv. När man, exempelvis här på ledarsidan, skriver om temperaturkurvor, rapporter och vad forskarna anser måste göras, då delas reaktionerna i två: Gillande från aktivisterna samt ogillande från skeptiker, som svarar med egna kurvor som bevis på att läget inte alls är akut. De flesta, tolkar jag det som, bläddrar eller scrollar förbi texten.
Det finns dock ett enkelt budskap i IPCC:s rapport, bortom statistiken och graferna. Det är att människan orsakat ett förändrat klimat genom sina aktiviteter. Vilket förstås aldrig hänt förut. Sedan 2001 har sannolikheten för detta gått från ”mycket troligt” till ”otvetydigt” i den aktuella rapporten. Räcker inte det som bevis för att det gjorda måste göras ogjort, för att utsläppen måste upphöra?
En annan fråga som kan riktas till dem som vill vänta med klimatåtgärder: Vad är uppsidan med att fortsätta utvinna kol, gas och olja? För det första är dessa resurser ändliga och kommer att ta slut. För det andra uppskattas sju miljoner dö av luftföroreningar årligen. Det var inte covid som gjorde att kineserna började med munskydd.
Det ser ut att dröja innan klimatet blir det allra viktigaste och mest engagerande. Och denna nya ”säldöd” lär tyvärr vara allvarligare, mycket allvarligare, än värmeböljan 2018.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten är tidigare publicerad där