Situationen i Hongkong var på allas läppar i början av året. I januari hade pandemin ännu inte brutit ut och de största utrikespolitiska händelserna var inte Kinas virusbekämpning, utan regimens bekämpning av oppositionella.

Demonstrationerna i Hongkong lockade hundratusentals och gatorna fylldes av frihetstörstande ungdomar som stod upp mot Kommunistpartiets då ännu endast föreslagna säkerhetslag. 

Om inte pandemin hade slagit till hade vi troligen sett mer av Hongkong än vad vi gjort under resten av året. Omvärldens stöd hade onekligen kunnat vara större. Medan Europa och USA oroat sig över de egna problemen har Hongkong lämnats åt sitt öde.

I början av december kom nyheten att en av Hongkongs främsta demokratikämpar, den 24-årige Joshua Wong, dömts till 13 månaders fängelse för deltagande i demokratiprotesterna under 2019.

Domen är den tuffaste i sitt slag mot en oppositionell i Hongkong i år, enligt Reuters (2/12). Den hårda påföljden ökar givetvis misstankarna om att Wong inte enbart dömts för sina egna handlingar, utan att detta också var ett sätt för myndigheterna att statuera ett illavarslande exempel. I klartext: Ett sätt för det kinesiska Kommunistpartiet att visa vad som sker med dem som vågar efterfråga demokrati.

Hongkongs oppositionella har under det senaste halvåret gått en mörk framtid till mötes. Den 30 juni infördes den omstridda säkerhetslagstiftningen som ger kommunistregimen mandat att utlämna misstänkta brottslingar till Fastlandskina. Lagstiftningen är omfattande och inskränker Hongkongs autonomi till oigenkännlighet (BBC, 30/6). 

Sedan lagen infördes har över 30 personer arresterats med hänvisning till lagstiftningen. Bakslag har följts av bakslag för demokratikämparna. I november lämnade de sista pro-demokratiska parlamentarikerna i protest sina platser i Hongkongs lagstiftande församling, efter att fyra ledamöter uteslutits (InBeijing.se, 11/11). Det är första gången sedan 1997 som Hongkong står utan opposition i sin egen parlamentariska församling.

I januari fanns ännu hoppet om att oppositionen skulle lyckas stävja regimens maktanspråk. Omvärldens uppbackning var central och det brittiska agerandet var från början lovande. Vad som kunde blivit något av en framgångssaga har dock blivit till dess motsats. Det Hongkong vi ser i dag är endast en skugga av vad det en gång var, men det betyder inte att kampen är över. 

Omvärldens reaktioner måste följas av repressalier som markerar mot det kinesiska Kommunistpartiet att nog är nog. Pandemi eller inte – omvärlden måste slänga ved på brasan när frihetens låga nästintill har slocknat i den forna brittiska kolonin. Det är vår plikt att stå upp för demokratin när Hongkongbornas egna röster tystats och fängslats. Om västvärlden inte agerar nu, när då?

Linnea Hylén är fristående skribent.