Skolstarten ligger i luften. Förväntan bland ettagluttare inför första skoldagen, och hos niondeklassare som kan börja räkna ner till den sista. Däremellan dagarna som utgör grundskolans nio (snart tio) läsår, fyllda av flit och slit som i slutändan ska avspeglas i avgångsbetygen.

 

När proven är rättade och slutbetygen satta framkommer ett mönster: flickorna presterar bättre än pojkarna. Deras avgångsbetyg är högre, resultaten bättre än pojkarnas i samtliga ämnen. Bland pojkarna är andelen som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet större.

Och flickornas akademiska framgångar stannar inte av efter grundskolan. De klarar gymnasiet i högre utsträckning och söker sig vidare till högre studier. Av höstens alla antagna till högskola eller universitet var över 60 procent kvinnor. Länge antogs fler män till studier på forskarnivå, men de senaste åren har det vänt och majoriteten av doktorandnybörjarna har varit kvinnor.

Vi har en pojkkris i svensk skola, skriver riksdagsledamoten Gulan Avci (L) i en debattartikel i Expressen (8/8). Problembilden är inte ny: varför pojkarna sackar efter och potentiella lösningar har diskuterats i mer än ett decennium – under vilket de sackat efter än mer. Utvecklingen går i helt fel riktning.

Lösningen? Pojkar behöver plugga mer. Att flickor i snitt – enligt siffror från SCB – lägger fler timmar på läxläsning spelar högst sannolikt roll för utfallet. Om pojkar inte antas vara dummare än flickor borde flit löna sig även för dem.

Avci efterlyser jämställdhetsarbete med udden riktad mot machoattityder som innefattar en antipluggkultur för att stärka pojkarnas resultat. Den typen av attityder kan definitivt göra skada, när grupptrycket är starkt och många kämpar hårt för att passa in. Hög status i grundskolan, av tveksamt värde efter skolavslutningen i nian, är dock en klen tröst för låga betyg som kan påverka riktningen för resten av livet. Vuxenvärlden behöver hålla koll och agera motpol.

 

Men förutsättningarna att komma ikapp för den som en gång hamnat på efterkälken behöver också bli bättre. Att pojkar i regel är svagare läsare än flickor och sämre på att skriva går sannolikt ut över inlärning och bedömning i de flesta ämnen. När bristande kunskaper uppmärksammas och åtgärdas sent, växer glappet till de jämnåriga och blir svårt att överbrygga.

Att plugga ikapp blir till slut övermäktigt. På så sätt är pojkkrisen symptomatisk för större problem i svensk skola. Första skoldagens förväntan övergår med tiden till förtvivlan för allt för många elever. Det drabbar både pojkar och flickor, som får leva med konsekvenserna resten av livet.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.