AI-kommissionens ordförande Carl-Henric Svanberg lämnar över förslagen på åtgärder till civilminister Erik Slottner (KD).
Gästkrönika
Den som under en längre tid lyssnat på politiker och deras lösningar på samhällsproblem känner ofta igen hur modeord dominerar debatten. Ett år handlar det om hur en viss metod ska revolutionera grundskolan. Året därpå är ”samverkan” den magiska lösningen för att korta vårdköerna.
Men 2023 tillsatte regeringen en kommitté (AI-kommissionen) som skulle jobba med en betydligt mer långsiktig fråga: Att identifiera behov av och lämna förslag på åtgärder som kan bidra till att stärka utvecklingen och användningen av artificiell intelligens (AI).
När AI-kommissionens ordförande Carl-Henric Svanberg överlämnade kommitténs färdplan till civilminister Erik Slottner (KD) den 26:e november innehöll den 75 förslag, vars syfte är att stärka Sveriges och EU:s investeringar, forskningsinriktning och användning av AI.
Färdplanen lyfter att Sverige halkar efter i den globala AI-utvecklingen och att det finns ett stort behov av politiskt ledarskap i frågan. Det handlar inte om att staten ska stå för alla investeringar – på sikt lär näringslivet vara pådrivande i utvecklingen.
Men innan dess behöver staten staka ut en långsiktig strategi och etablera tydliga spelregler. Om Sverige och andra EU-länder inte ska hamna hopplöst efter USA i AI-utvecklingen krävs också ett förbättrat samarbete både i landet – mellan stat, näringsliv och akademi – och inom EU.
EU-samarbetet är avgörande, inte minst för att en stor andel av svensk lagstiftning förhandlas och beslutas gemensamt på EU-nivå.
Utvecklingstakten inom AI har på senare tid förvånat många. I synnerhet hur snabbt teknologin närmar sig användningsområden som tidigare har upplevts som hämtade ur en påkostad sci-fi-film. Genom AI kan datorer analysera enorma mängder data, fatta komplicerade beslut och till och med lära sig själva.
AI-kommissionens 75 förslag på åtgärder som ska bidra till att stärka utveckling och användning av AI.
Med så många användningsområden undrar de flesta vad som väntar härnäst. Det är en fråga debattörer redan har hunnit avhandla i flera års tid. Tvärtemot de två stora grupperingarna i frågan – att framtiden för AI lär vara en dystopi där robotar tar över världen eller en utopi där vi kan luta oss tillbaka medan maskinerna hjälper till – kan den sannolika utvecklingen förmodligen gå att hitta däremellan.
För potentialen i AI är alldeles för svår att överblicka.
När Svanberg överlämnade färdplanen gjorde han ett försök när han gång på gång poängterade att skiftet som AI kan bidra med kan liknas vid det avtryck järnvägen, elen och telefonen gjorde i samhället.
Likt alla större tekniska revolutioner innebär det i sin tur att utvecklingen även har sina utmaningar – inte minst för arbetsmarknaden.
Forskare har länge varnat för att många jobb riskerar att försvinna eller förändras i grunden till följd av AI. Men en historisk tillbakablick visar att det inte är unikt. Arbetsmarknaden har genomgått liknande förändringar tidigare. Yrken som varvsarbetare och skrivmaskinstekniker har försvunnit i takt med globaliseringen och den snabba tekniska utvecklingen – samtidigt som nya möjligheter har vuxit fram.
Utmaningen ligger i att inte bara acceptera förändringen utan att aktivt rusta arbetsmarknaden och samhället i stort inför den. Det är dock ett betydligt större arbete än vad som inryms i politiska modeord.
Naod Habtemichael är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån