Det finns få saker som är så mysiga som en kräftskiva, man sitter där sent en septembernatt, och höstmörkret har omfamnat hela världen. Men där just du sitter, vid bordet utomhus, så slåss ett varmt litet ljust från månlyktan mot det mörker som försöker rusa in.
Ni sitter där, ensamma på er lilla ö av ljus, den sista plats där sommaren fortfarande hålls vid liv. Det känns lite som Roms sista dagar, ni alla vid bordet vet att sommarn egentligen är över, och att det är dags att återgå till jobb och studier. Men ni vill inte ge upp än, inte utan en ordentlig begravningsfest.
Ni har dukat upp med bröd, ost och en saftig västerbottenpaj, och självklart ett rikligt fat med kräftor dekorerade med dillkronor. Ni skålar i öl och får i er både ett, två och tre glas akvavit. Ni sjunger sånger sent in på kvällen och tiden står liksom stilla. Runt er finns ståtliga träd och grönskande gräs som ni inte längre kan se för höstmörkret, det dröjer inte länge innan höstens mosaik av färger spricker ut och ersätter det gröna hav som härskat sen i våras.
Jag föreställer mig att många har liknande känslor inför surströmmingsskivor som jag har inför kräftskivor. Eller så är det likt P.M. Nilsson, ålen som ditt hjärta bultar extra starkt för. Oavsett vilken av dessa vattendjur som du håller kärt så finns det en gemensam nämnare. Naturens rikedom för människor samman och gör oss lyckliga. Det ger oss ett sammanhang att träffas i.
Men strömmingen står under angrepp. Östersjön överfiskas år efter år och det råder ständig brist på grund av det. Fiskekvoterna är alldeles för höga, kortsiktiga ekonomiska vinster prioriteras före långsiktig ekologisk hållbarhet. Det i kombination med övergödning och föroreningar har gjort att Östersjön i dag är ett av världens mest förorenade hav. Tung båttrafik stör djuren och förstör botten, de drar med sig invasiva arter som hotar vårt ekosystem. Stora trålnät river upp botten och får med sig stora bifångster vilket minskar artrikedomen och skadar ekosystemet.
Men detta är mycket större än frågan om vi får äta strömming eller inte, även om jag kan tycka att det borde vara anledning nog att agera. Det handlar om våra förutsättningar att fortsätta leva. Om ekosystemen omkring oss dör, dör till slut också vi. Det finns inget liv på en död planet. Det är lätt att bara prata om koldioxidutsläpp när man diskuterar klimat och miljö, men då missar man lätt allt det andra som också behöver göras för att rädda vår planet.
Vi behöver få till ett stopp för trålandet och se till att vi samtidigt skyddar det småskaliga kustnära fisket och hobbyfisket, som innebär mycket mindre ingrepp i ekosystemet. Vi måste minska övergödningen och bli bättre på att hantera vårt avfall. Vi måste hitta nya transportsätt som inte orsakar sådan stor förödelse för det lokala ekosystemet, och självklart så måste vi samtidigt också minska våra koldioxidutsläpp.
Det är bara genom att ta ett helhetsgrepp och lösa flera problem samtidigt, som vi kan bevara vår natur och i förlängningen, oss själva.
Jonathan Törnstrand är återkommande gästkrönikör på Eskilstuna-Kurirens ledarsida och ordförande för Luf Sörmland