Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj manade i sitt inledningstal på Folk och försvar i söndags Europa att få fart på sin vapenindustri. Han må ha sparkat in öppna dörrar men det behövdes. För det är hans medborgare som betalar med blod för vår oförmåga att få fram de resurser som kriget kräver.
Ryssland har en bråkdel av Europas ekonomi och kan inte mäta sig med vår industrikapacitet. Ändå lyckas den ryska försvarsindustrin hålla dess armé kvar i Ukraina.
Det tog EU ett år att komma fram till gemensamma åtgärder för att leverera ammunition. Men även den handlingsplanen visade sig snart vara orealistisk. Att överlämna en miljon haubitsgranater till Ukraina på ett år är tydligen för mycket för oss.
Efter rivstarten, då länderna tog 300 000 granater ur sina lager, bromsade leveranserna in. Tillverkningen av ny ammunition går för långsamt. Politiker och försvarsindustri skyller på varandra. De förra ställer sig frågande till att fabrikerna inte skalar upp snabbare medan de senare undrar var de stora beställningarna är. Problemen bottnar i att försvarsproduktionen är alltför uppsplittrad mellan länderna och fabrikerna är fortfarande inte inställda på att tillverka och leverera mycket stora volymer.
Amiral Robert Bauer, ordförande i Natos militära kommitté, berättade i oktober att kostnaden för en haubitsgranat på 155 millimeter har gått upp från drygt 2 000 euro till 8 000 euro under det fullskaliga kriget. Orsaken till den häftiga prisuppgången är att ökad efterfrågan tryckt i flaskhalsarna. De är i det här fallet 14 enligt Bauer. Det är så många olika typer av 155-millimetergranater som det finns inom Nato.
Gemensam Nato-standard existerar, men den är frivillig för tillverkarna att hålla sig till. De har då, för att skydda sina marknader, valt att tillverka granater som i stort bara fungerar i deras egna artilleripjäser. Sådan fragmentering och monopolisering var särskilt rationell i en tid då försvarsbeställningarna minskade och producenterna fick dela på en allt mindre kaka.
Bauer menar att den tiden är över, att det kommer att finnas väldigt mycket mer pengar att tjäna för industrin under de närmaste 15 åren och att det är dags att gå mot gemensam standard – på allvar.
Detta är ingen vacker bild av europeisk försvars- och säkerhetspolitik. Under det gemensamma politiska åtagandet att hjälpa Ukraina pågår fortsatt revirpinkande mellan länder och försvarsindustrier. Till saken hör också att europeiska företag fortsätter exportera ammunition till tredje land.
Den nuvarande ekonomiska kalkylen är inte heller alldeles begriplig. EU har avsatt totalt en miljard euro för att återställa EU-staternas ammunitionslager, en miljard euro för att lägga nya order och 500 miljoner euro för att skala upp produktionen.
Det blir 2,5 miljarder euro totalt men hur man än räknar på gamla och nya lager så räcker detta belopp inte till en miljon granater till det nya priset. Alltså måste enskilda stater skjuta till medel i de egna beställningarna och sådant leder lätt till tidsutdräkt och svarte petterspel.
Oavsett orsakerna är resultatet oomtvistligt. EU klarar inte av att leverera de krigsresurser som unionen lovat Ukraina. Ett sådant misslyckande borde inte vara möjligt för denna ekonomiska supermakt.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen