Denys Mironov hade tjänstgjort i hemvärnet i den sydukrainska staden Cherson och greps av de ryska styrkorna 27 mars. Han misshandlades svårt, nekades läkarvård, fick för lite mat och avled på ett ryskt militärsjukhus 23 april.
Vitalij Laptjuk, som greps samtidigt som sin hemvärnskollega Mironov, fick en liknande behandling. Med den skillnaden att hans döda kropp hittades i en flod i Cherson 22 maj. Händerna var bakbundna, och vid fötterna hade någon surrat fast en vikt.
I Zabutjtja utanför Kiev hittade man i april 18 döda civilpersoner i en källare. Vissa hade fått öronen avskurna, andra tänder utdragna.
Dessa och liknande redogörelser finns i två rapporter som kom i veckorna, en från människorättsorganisationen Human Rights Watch, HRW, och en från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.
De går igenom krigsbrotten under Rysslands anfallskrig mot Ukraina. OSSE:s experter tar ett helhetsgrepp om förbrytelserna och rättsläget medan HRW specifikt behandlar morden, tortyren och bortförandena under den pågående ryska ockupationen i södra Ukraina.
De ukrainska myndigheterna kommer inte undan granskning. OSSE-rapporten nämner även fall av tortyr och utomrättsliga avrättningar begångna av Ukrainas krigsmakt.
Men det stora flertalet av brotten är begångna av Ryssland. När allt kommer omkring förs kriget i Ukraina. Det är ukrainska städer som raseras och ukrainsk civilbefolkning som dödas, terroriseras och traumatiseras. Förbrytelserna spänner över hela fältet av vad en krigsmakt som saknar hämningar kan ägna sig åt.
Förutom brott som de ovannämnda handlar det om urskillningslös beskjutning av städer, våldtäkter, tvångsdeporteringar, mord på flyende civilpersoner, användning av civila som mänskliga sköldar, avsiktligt skapande av humanitära katastrofer genom förstörelse av civil infrastruktur och blockering av hamnar med mera.
Till viss del handlar det om brutal rysk krigföring, som att man bombar tills ukrainarna inte har några städer kvar att försvara. Det största brottet i den kategorin är tillintetgörandet av halvmiljonstaden Mariupol där fler än 20 000 civila kan ha dödats.
I andra fall handlar det om ren hämnd. Så var det på flera håll i Kievs län. När de ryska styrkorna led svåra nederlag gav de igen genom att angripa civila som hade lös eller ingen koppling till Ukrainas försvarsmakt.
I ytterligare fall, som nu i södra Ukraina, är syftet att injaga skräck och bryta ner befolkningens motstånd mot ockupationen. Och över allt detta svävar en idé om att utplåna den ukrainska nationen.
Men även renodlad kriminalitet förekommer, som plundring, utpressning och rån, ibland kombinerat med att de ukrainska offren anklagas för påhittade ”brott”.
Allt detta måste leda till en rad slutsatser: För att få slut på övergrepp och förhindra nya måste den ryska armén drivas tillbaka. En fredsuppgörelse som innebär att Ukraina avträder landområden innebär att brotten belönas och tillåts pågå.
Och på samma sätt som i tidigare krig är en ukrainsk seger nu ett nödvändigt villkor för att de värsta förbrytarna ska kunna ställas inför rätta.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.