För ett år sedan vaknade vi upp till nyheten att Ryssland hade gått till storangrepp på Ukraina. Kriget var inte nytt, men omfattningen blev ett chockartat uppvaknande för de som inte trodde att det var möjligt. För oss andra var det en bekräftelse på det vi sett byggas upp under lång tid, både i militärt och i propagandan.
Det är lätt för vissa att bortse från att det ryska anfallskriget påbörjades redan 2014 med angreppet på Krim och den illegala annekteringen. Därefter kom anfallet mot Donetsk och Luhansk. Men mellan 2015 till 2022 gick kriget gått ned i intensitet. Frontlinjen blev statisk, men inte utan dödsoffer.
Det kollektiva väst missade chansen att göra det rätta 2014. Det misstaget betalar nu det ukrainska folket med i blod och lidande varje dag. Hur många hundratusen som stupat som offer för Kremls imperiedrömmar om att tillintetgöra Ukraina kan vi bara spekulera om. Men vi vet att utan det heroiska ukrainska försvaret; som på Hostomels flygplats, det ukrainska folkets starka försvarsvilja och president Zelenskyjs beslut att stanna i Kiev som odödliggjorts med ”The fight is here; I need ammunition, not a ride” så hade historien sett annorlunda ut.
Europa hade varit i ett ännu farligare läge än att vara i det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.
På den stora säkerhetskonferensen i München i förra veckan konstaterade Finlands statsminister Sanna Marin det som många ledare inte vill bli påmind om. Om omvärlden hade reagerat starkare 2014 hade dagens krig aldrig skett. Marin kallade det för ett stort misstag och läxan är att lära sig att inte vara naiv. Just vår naivitet tillsammans med skicklig rysk informationspåverkan har hela tiden bromsat våra reaktioner, där vår rädsla för upptrappningar banat vägen för Kreml. Putin har inte behövt sätta upp röda linjer, det har vi själva gjort alldeles utmärkt. Även om vi nu passerar linjerna en efter en, med artilleri med lång räckvidd, stridsvagnar och i morgon kanske även jaktflyg till Ukraina, så kommer det hela tiden för sent för att omöjliggöra Rysslands fortsatta aggression.
Sanna Marins uttalanden i München är den typen av klartext och självrannsakan vi behöver göra på ettårsdagen. Där frågan måste vara vad gör vi i dag för att inte göra om gårdagens misstag.
Sanna Marin tävlar i statsministerkretsen om att vara Europas tydligaste regeringschef med sin estniska kollega Kaja Kallas. Det är symptomatiskt att den främsta klartexten kommer från yngre ledare utan gamla bindningar och mentala spärrar, samt från länder allra närmast Putins hemstad Sankt Petersburg.
Också Kaja Kallas var i München och varnade för att väst ska falla för Rysslands kärnvapenhot, att om vi ger Ryssland vad de vill ha för att vi är rädda så kommer hotet bara tillbaka värre i morgon. ”Ukrainas och Rysslands grannar är inte rädda, inte heller ska de längre bort vara rädda”, konstaterade Kallas och pekade på att Rysslands aggressioner måste brytas.
Det har vi ett kollektivt ansvar för. Om vi inte vill acceptera erövringskrig på 2020-talet behöver vi göra ännu mer för Ukraina. Redan i dag.
En sak står i alla fall klar på årsdagen. Om Ukraina förlorar det här kriget finns det inget Ukraina. Och finns det inte ett Ukraina står andra länder på tur.
Ukrainas sak är vår, det som Ukraina försvarar är inte bara sin egen frihet utan också vår frihet. Vår uppskattning för detta saknar tillräckliga ord.
Patrik Oksanen är fristående opinionsbildare och senior fellow hos tankesmedjan Frivärld
