800 000 ton koldioxid varje år. Det vill energibolaget Stockholm Exergi varje år fånga in i sitt biokraftvärmeverk i Värtahamnen i Stockholm, genom koldioxidinlagring – så kallad Carbon Capture and Storage eller CCS.
Siffran motsvarar ungefär 1,5 procent av Sverige årliga klimatutsläpp. Skulle alla liknande anläggningar i hela landet utrustas med samma teknik handlar det om nästan fem miljoner ton koldioxid – tio procent av de svenska utsläppen. Men dessutom finns andra anläggningar – exempelvis industrier – som inte syftar till att producera el eller värme, som genererar stora utsläpp och därför skulle kunna dra nytta av tekniken.
Potentialen för CCS är alltså enorm. Om utsläppsintensiva företag kan fånga in sina utsläpp kan deras verksamheter fortsätta som vanligt, till förmån för såväl tillväxten, jobben och välfärden som energisystemet och exporten. I grunden handlar klimatfrågan inte främst om hur vi ska minska utsläppen utan om hur vi gör det utan att samtidigt skada ekonomin. Om Sverige kan bidra till att utveckla, exportera och få ner priset på tekniken skulle det vara ett bidrag till den globala klimatomställningen.
Med det sagt är CCS inte någon universallösning på klimatfrågan. Utsläppen måste fortfarande minska både kraftigt och snabbt i många andra sektorer.
Tekniken är dessutom ännu i sin linda. Stockholm Exergi har än så länge bara en forskningsanläggning. Den norska anläggning där man hoppas kunna lagra koldioxiden finns ännu inte, utan är föremål för beslut i Stortinget senare i höst.
Och framför allt kvarstår frågan: vem ska betala? CCS är fortfarande dyrt och energiintensivt att implementera, och kostnaden är långt ifrån att motsvaras av att företaget slipper betala koldioxidskatt eller utsläppsrätter för utsläpp som förhindras.
Även det går att lösa. Som Liberalernas Nyamko Sabuni och Joar Forssell skrev nyligen borde de befintliga satsningarna på CCS utökas med ett enhetligt pris på negativa utsläpp (Di 28/9). Företag som fångar in koldioxid eller andra klimatgaser borde helt enkelt få betalt för det till motsvarande pris som det kostar att släppa ut samma mängd.
Det vore en mycket effektiv åtgärd och ett bra, generellt styrmedel i en klimatpolitik som tyvärr är alltför präglad av små, symbolpolitiska och ibland petiga satsningar. Liberalerna har dessutom en annan poäng. Så länge incitamenten finns styr marknaden klimatomställningen bättre än staten.
Joakim Broman är fristående liberal skribent.