Varför väljer en människa att engagera sig politiskt? Självfallet finns det en mängd olika svar. Många har en sakpolitisk fråga de brinner för, vissa för ett socialt sammanhang, några är nyfikna på det politiska spelet och ett gäng vill rädda världen. Vad som är verkligt intressant är drivkrafterna hos personerna som stannar kvar i politiken och tar sig till höga positioner.
Är det människor med ett samhällsengagemang, eller de som tycker om smarta kampanjer och att få bestämma? Frågeställningen är viktig, svaret på frågan ger en fingervisning om politikerna kommer att skapa politik som är på riktigt.
Politiska reformer har kraften att förändra människors liv. Med genomtänkta idéer, skickliga nationalekonomer och jurister, tunga rapporter och välunderbyggda lagförslag kan politiken genomföra välbehövliga reformer.
Tyvärr ser vi i dag att alltför många politiker sätter färg och form före innehåll. Hisspitchar, popcornpolitik, trestegsraketer och flygbladsfärger dominerar politiken, som om förebilden var de sämsta karaktärerna i tv-serier som House of Cards eller The West Wing. Färg och form är viktigt, men när ledarskapet haltar och drivkraften är något annat än samhällsförbättring blir det politiska landskapet fördummat och polariserat. Det kortsiktiga taktiserandet har fått för stort utrymme i politiken. Politik måste handla om politik.
Bra politiskt hantverk bygger på långsiktighet, men också ideologisk förankring och realistiska förslag som grundar sig i forskning och vetenskap. Kortsiktiga förslag på att hämma symtomen i stället för att identifiera roten till problemet dominerar. När politiken lappar och lagar, försöker lösa långsiktiga problem med kortsiktiga lösningar, är det lätt att falla in i populistfällan. Populister, i den bemärkelsen att de försöker vinna val med tillfälliga lösningar på folkets missnöje.
Det politiska ledarskapets roll kan inte underskattas. Makt hör hemma i händerna hos personer med en önskan om ett bättre samhälle. Ett sant engagemang är ingen garanti för att slutresultatet blir bra, men sannolikheten ökar. I dag finns tendenser till att kasta sin vision för att behålla sin position, i alla delar av det politiska landskapet. Ibland frågar jag mig hur det har kunnat bli så. Kanske engagerar sig individer med felaktiga förväntningar? Kanske är det bristen på medlemmar som gör det lätt att klättra på den politiska karriärstegen? Oavsett, det är dags att belysa det politiska ledarskapet.
Ulrica Schenström är vd för tankesmedjan Fores. Hon medverkar som fristående krönikör i centerpartistiska SN där texten tidigare publicerats