Det har blossat upp en debatt om rasism mot svenskar. Det började med att Paulina Neuding på Svenska Dagbladets ledarsida skrev en text om ”hatet mot svenskar” (5/4). Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg ställde snabbt frågan ”Varför sprider SvD ledare dessa myter?”. Forskaren Tobias Hübinette kastade in Sverigedemokraterna. I en radiodebatt påpekade socialistiska Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis att det är afrosvenskar som enligt statistiken är mest utsatta för hatbrott, och han sade även att Neuding har fel om att ungdomsrånen riktas mot framför allt personer med svensk bakgrund (P1, 11/4). 

Men bläddrar man i Brottsförebyggande rådets rapport "Ungdomsrån – En kartläggning av nuläge och utveckling" från 2021 kan man läsa att "Två tredjedelar av de misstänkta 2015–2019 har utländsk bakgrund. När det gäller målsägarna är fördelningen den omvända, omkring tre fjärdedelar (77 procent) har svensk bakgrund". Att det finns en klassaspekt i att förortspojkar rånar medelklasspojkar är högst troligt. Men det finns uppenbarligen också fall där offer förnedrats, kissats på och misshandlats, till glåpord som "jävla svenne". 

Ett problem – en sorts rasism – utesluter förstås inte ett annat. Givetvis finns rasism även inom minoritetsgrupper, mot såväl andra minoritetsgrupper som mot majoritetsgruppen. 

Plötsligt känns diskussionen väldigt gammal. Jag hittar en krönika jag skrev i Expressen för snart 15 år sedan, rubriksatt "Även invandrare kan vara rasister" (6/3 2010). Den handlade framför allt om att antisemitism i Malmö, och rasism mot muslimer i Södertälje, inte uppmärksammades tillräckligt. I texten nämns även att tidigare justitiekanslern hade argumenterat för att "hets mot svenskar" inte är grund för åtal då syftet med lagen var att skydda minoritetsgrupper. "Men i många förorter är svenskar i minoritet. I Malmö är judar i minoritet, och i Södertälje är muslimer i minoritet", skrev jag. 

Något år senare kom Ruben Östlunds film ”Play" där mörkhyade pojkar rånade och skrämde ljushyade pojkar. Då skapade filmen livlig debatt, men i dag borde opinionsbildare veta bättre än att spela ner sådana företeelser. 

Att inte se vilja rasism bortom mallen "svenska rasister ger sig på invandrare" osynliggör offer med både svensk och utländsk bakgrund. 

För många av oss som bott i miljonprogram är det inte direkt några nyheter att inte "svensk" överallt och alltid innebär att ha ett maktövertag. ”I våra kretsar var det låg status att vara svensk, det var svenskarna som fick stryk i skolan och som man kunde muddra och ta cigg av utan att någon lade sig i”, skriver till exempel Jan Emanuel Johansson, om uppväxten i Gottsunda, i boken ”Så var det med det” (Volante, 2023). Att hans morfar hade romska rötter var till klar fördel.

Det betyder naturligtvis inte att etniska svenskar skulle vara mest drabbade av rasism överlag. Det vore ett befängt antagande. Men det betyder att det kan se olika ut.

Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) meddelade nyligen att en ny handlingsplan mot rasism är på gång och hon konstaterar att man inte ska behöva tolerera angrepp vare sig man är svensk eller tillhör en annan grupp. Det borde ses som en självklar utgångspunkt, och inte som en höger- vänsterfråga. 

Framför allt borde fokus riktas mot offren för rasism och rasistiskt motiverade brott. Rasismen gör inte mindre ont för att man, eller ens plågoandar, råkar ha en viss nationalitet eller hudfärg.

Sakine Madon är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har tidigare publicerats där