När den så kallade styrutredningen presenterades år 2007 konstaterade utredaren på DN Debatt (6/11 -07) att förvaltningspolitiken befann sig i debattskugga. Vilka medel för att styra förvaltningen som politiken ska ha och hur de ska användas var en debatt för en "central tjänstemannaelit".
Det var innan begreppet New Public Management, NPM, slog igenom på allvar på kultur- och ledarsidor. Plötsligt blev fanatiskt mätande, frenetisk dokumentation och skeva incitamentsstrukturer populära förklaringar på vad som konkret brister i välfärden.
Exempel på när NPM-relaterad styrning fått olyckliga effekter saknas inte, men mer sällsynt är exempel på dess förtjänster. I en nysläppt Timbro-rapport, författad av Gabriel Heller Sahlgren och Nima Sanandaji, lyfts kvantitativ forskning om effekter av NPM-inspirerade reformer. Och många av studierna, såväl svenska som internationella, visar på positiva effekter. För tillitsbaserad styrning, som lanserats av regeringen som nästa styrningsparadigm, hittar man ett långt skralare utbud av empiri.
Att system med grund i New Public Management kan utformas på vitt skilda sätt, som rapportförfattarna påpekar, påverkar utfallet. Därmed kan även brister rättas till utan att man helt förkastar systemet.
Det blir sällan som man tänkt sig, och reformer får ofta oanade konsekvenser som ibland överskuggar skälet till att reformerna infördes från första början. Men NPM var ett försök att få kontroll över en offentlig sektor som svällde, där produktiviteten och effektiviteten var låg och där en starkt toppstyrd styrning varit norm.
NPM var inte det första försöket att rå på det, men 1970-talets försök med programbudgetering och målstyrning blev utskällt då "det visade sig svårt att ge tydliga och tillräckligt styrande mål".
Och finanskrisen i början av 1990-talet skapade incitament att hålla i slantarna och effektivisera. Intressant nog påminde argumentationen då – "man litar mer på de anställdas omdöme och förmåga" hette det i en ledare i DN 1994 – om det som nu anförs om tillitsbaserad styrning, som ska återge makten till professionen.
Är tillitsreformen då ett så radikalt paradigmskifte? Louise Brinselius, tidigare forskningsledare i Tillitsdelegationen, skriver på Twitter: "Tillitsbaserad styrning och ledning (TSL) är endast motsatsen till NPM om NPM [jämställs med] detaljstyrning."
Det synsättet är kanske en besvikelse för de mer vänsterorienterade kritikerna av NPM, men troligen är detaljstyrningen en punkt där många kan enas om att problem finns. Att kraven för exakt hur ett arbete ska utföras är långtgående i dag och närmast paragrafrytteri framförs även i Timbros rapport.
Det innebär dock inte att inget bör mätas eller dokumenteras. Skattefinanseriad verksamhet behöver utvärderas. Annars har varken politik, medborgare eller journalister någon direkt insyn i hur verksamheterna fungerar.
När pendeln svängt från okontrollerad offentlig sektor mot övernitisk byråkratisk styrning har NPM gjorts till boven i dramat. Sanningen är nog snarare att alla sätt att styra en stor offentlig sektor kommer att ha sina problem. Att rätta till dem med mindre justeringar är förmodligen mer effektivt än att slunga tillbaka pendeln i den andra riktningen.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.