Det är en vanlig fördom att sportintresserade inte bryr sig nämnvärt om politik. Samtidigt så har idrott stor betydelse politiskt, inte minst internationellt. Att skurkstater använder sig av sport för att tvätta rent sitt rykte och anseende har vi sett otaliga exempel på de senaste åren.
OS i Kina, fotbolls-VM i Qatar och LIV touren i Saudiarabien är några av de idrottsarrangemang som väckt mest debatt. Men det finns även betydligt fler händelser, vilka rönt mindre uppståndelse, men som lika tydligt visar på problemet.
För ganska precis ett år sedan lyfte Internationella olympiska kommittén (IOK) sina sanktioner mot ryska och belarusiska idrottare vilka tidigare stoppats med anledning av Rysslands krig i Ukraina. Detta innebär att vi kommer få se ryska och belarusiska nummerlappar på startlinjen på OS i sommar, något som väckt starka reaktioner från många olika håll.
Men varför är sport så viktigt för diktaturer och skurkstater? Och, hur kommer det sig att vi fortsätter släpper in dem i idrottsvärmen igen?
Sport utgör en viktig del av dessa länders propagandamaskineri av flera skäl. Storskaliga sportevenemang ger dem en unik möjlighet att måla upp en positiv bild av sig själva internationellt och på en arena där utrymmet för kritik mot brister i mänskliga rättigheter är litet och det även finns goda möjligheter att stärka den nationella identiteten på hemmaplan. Framgångsrika idrottsmän och -kvinnor är såväl en enande symbol som en typ av maktdemonstration.
En annan viktig aspekt är sportens kraft att skapa en gemensam internationell plattform där diktaturer kan samverka med andra länder, utan att nödvändigtvis behöva diskutera politiska frågor. Precis som Kina och Ryssland samarbetar i utrikespolitiken så hjälper de varandra även inom idrotten. Senast i somras fick ryska idrottare tävla i de asiatiska spelen. Samarbetet stärker relationerna.
Det är på ett mänskligt plan förståeligt att det måste det kännas otroligt orättvist för de enskilda idrottare som drabbas av sanktioner. De som enbart på grund av sin nationalitet inte fått tävla under lång tid efter att ha satsat helhjärtat på sin idrott.
Samtidigt så har närheten mellan politik och sportens gjort det omöjligt att inte agera. Hur det känns för en enskild idrottare är mindre relevant när hans eller hennes landsmän brutalt dödar människor.
Varför IOK fattat beslutet att tillåta ryska och belarusiska idrottare i OS är svårt för oss att veta, men att det har att göra med makt och pengar får väl ändå anses vara en lågoddsare.
Således står vi inför ett oupplösligt dilemma där sport och politik sammanflätas på ett sätt som både speglar och påverkar världshändelserna.
Frågan varför diktaturer och skurkstater fortsätter att spela en betydande roll inom idrotten förblir öppen. Svaret kanske ligger i den komplexa väv av makt och ekonomiska intressen som karakteriserar den globala arenan.
Men snart måste idrottsvärlden möta konsekvenserna och ta ställning för inte fortsätta stärka diktaturers ställning med sport som verktyg.
Elin Venholen är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån