Att staten ska förändra vad kunderna betalar för sin städhjälp, eller överlag främja viss konsumtion är i alla delar en sämre lösning än att hantera grundproblemet.
Gästkrönika
Kanske är det rädslan för villaägarna som bygger trall med rot-avdrag? Kanske är det omsorgen om de äldre, vars städtjänster i hemmet kompletterar och ibland ersätter hemtjänst? Kanske är det småbarnsfamiljerna mitt i livet som orkar jobba lite mer om skötseln av hemmet kan delegeras till en rut-dopad städfirma?
Något, eller några, måste det i alla fall vara som gör att regering efter regering håller fast vid subventionerna av bygg- och städfirmornas tjänster. Fastän det numer är känt att rot- och rut-avdragen bara till viss del har gjort svarta branscher vita och att det är bättre med ett förutsägbart och neutralt skattesystem än ett lapptäcke som gynnar viss konsumtion framför annan.
Ett av de primära syftena med införandet av rot- och rut-avdragen i samband med finanskrisen 2008 var att motverka svartjobb. Ett annat motiv för reformerna var tanken om specialisering som ett medel för att öka effektiviteten i samhället: Om individerna gör det de är bäst på i stället för att ägna tid åt att måla väggar och städa hemmet, kommer tillväxten öka och staten få mer skatteintäkter.
För ett år sedan presenterade Riksrevisionen sin granskning av rot-avdragets utformning med anledning av dessa syften. Riksrevisionen gjorde bedömningen att rotavdraget förvisso har haft betydelse för att minska efterfrågan på svarta hantverkartjänster, samtidigt som det fortsatt finns tydliga tecken på att användningen av svarta löner och annan typ av brottslighet har ökat i byggindustrin. Och alltför få verkar ägna den tid de tjänar på att delegera renoveringsarbetet till att öka sitt eget förvärvsarbete.
Granskningsmyndighetens övergripande slutsats var därför att rot-avdraget kostar mer än det smakar.
Med sin nuvarande utformning skapar det inte tillräckligt stora skatteintäkter genom minskat svartarbete och ökat arbetsutbud för att motivera statens höga kostnader för rot-avdraget.
Regeringens svar? En ökning av rot- och rut-avdragen för innevarande år och separata tak för avdragen. Dessa separata tak kommer att bestå under år 2025.
Med sin nuvarande utformning skapar det inte tillräckligt stora skatteintäkter genom minskat svartarbete och ökat arbetsutbud för att motivera statens höga kostnader för rot-avdraget.
Det egentliga problemet som rot, rut, gröna avdrag för laddboxar och solceller, det halva dussinet jobbskatteavdrag, reseavdrag och annat som partier från höger till vänster från tid till annan skissar fram är att Sverige har för höga marginalskatter, vilka i sin tur tvingar fram särlösningar. Dessa särlösningar har en sällsynt förmåga att träffa bara en viss del av befolkningen – inte sällan villaägarna, vilka allt som oftast är medborgare som klarar sig ganska gott ändå.
Att staten ska förändra vad kunderna betalar för sin städhjälp, eller överlag främja viss konsumtion (såsom den sanslösa ovanan somliga svenskar skaffat sig att byta ut fullt fungerande kök varje decennium) är i alla delar en sämre lösning än att hantera grundproblemet.
Ett slopat rot- och rut-avdrag jämte slopade jobbskatteavdrag skulle kunna motivera och finansiera ett rejält höjt grundavdrag. Detta skulle innebära att en del av arbetsinkomsterna helt skulle undantas från beskattning. Personer i låglöneyrken skulle då betala mycket lite eller inget alls i inkomstskatt. Med lägre skatt på arbete skulle incitamenten till svartarbete minska, samtidigt som den som förvärvsarbetar vore fri att konsumera vad den ville för sina pengar.
Hör och häpna skulle en sådan lösning också gälla alla – även de som hyr sitt boende.
Karin Källström är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån