Kanske är jag lyckligt lottad. Trots att jag varit anställd på Upsala Nya Tidning sedan sommaren 2022 har jag varken blivit slagen eller hotad av någon av mina kolleger en enda gång. Ingen har skrikit könsord efter mig i korridoren till köket, ingen har spottat på mig och lokalerna vi sitter i är lagom stora för ändamålet – alla har en egen sittplats och ett eget skrivbord.

Helt ärligt har jag nog aldrig sett någon våldsutövning här på redaktionerna.

Egentligen är det förstås inte konstigt. Det är ju så här det ska vara. Och så det är på de allra flesta arbetsplatser, allt annat vore orimligt. Men i skolans värld är tydligen det orimliga rimligt, eller i alla fall någonting som lärare och övrig personal förväntas tolerera.

I sin mycket uppmärksammade bok ”Brottsplats: Skolan”, som gavs ut i höstas, beskriver Vesna Prekopic hur hon som nybliven rektor på en grundskola utsattes för så mycket hat och hot att hon av säkerhetsskäl inte kunde befinna sig på skolan. Den bild som Prekopic målade upp av en skola i kris inte bara vad det gäller elevernas kunskaper har bekräftats från många håll. Det saknas tyvärr inte chockerande vittnesmål.

Intrycket förstärks av den rapport om lärares arbetsmiljö som nyligen presenterades av fackförbundet Sveriges lärare. I rapporten framgår att sex av tio lärare har blivit utsatta för våld eller hot om våld. Siffran är så hög att den är svår att ta in. Att det kan gå hett till på akuten sent på kvällen är lätt att förstå, likaså att det i riskyrken som polis uppstår tuffa situationer. Men är verkligen lärare ett riskyrke?

Tyvärr går Sveriges lärares uppgifter i linje med statistik från Arbetsmijöverket: antalet anmälda incidenter gällande hot och våld har fördubblats på tio år. Dessutom är våldet i högre grad grövre än tidigare.

Det är nästan förminskande att kalla det för arbetsmiljöproblem. Det är inte konstigt att det är svårt att verka som lärare under sådana förhållanden.

Stöket i skolan har bara förlorare. Lärarna, förstås. Men även eleverna, som dels inte får den undervisning de borde få när lärarnas förutsättningar är hopplösa, dels också utsätts för hot och våld av samma individer som ger sig på deras lärare.

Vad ska man då göra? Ja, det är lättare sagt än gjort. Ett rimligt första steg är att faktiskt uppmärksamma hur det är, att lyfta fram det, inte sopa det under mattan och låtsas som ingenting. Sedan försöka hitta skolor där man vänt utvecklingen och låta sig inspireras.

För i grund och botten är det rätt enkelt. Mina kolleger och jag behöver inte vara rädda för att bli påhoppade i korridoren. Det ska lärare och elever inte heller vara.

Karl Rydå är ledarskribent på Upsala Nya Tidning, där texten tidigare varit publicerad