Ska politiker ta hjälp av privata företag för att finansiera och bygga vägar och tågräls? Det undrar tankesmedjan Fores i en ny rapport om offentlig-privat samverkan (OPS) inom infrastruktur.
Frågan är aktuell. Nya Karolinska sjukhuset i Solna har blivit en driftkucku för alla som vill vara modernt kapitalistkritiska. Planerna på nya höghastighetståg fortgår, trots att behovet av att renovera kritisk infrastruktur uppgår till 300 miljarder kronor (SvD, 21/8-18).
Om det är bra eller dåligt med OPS-upplägg beror dock på vad man vill ha ut av ett projekt. Klart är att privata företag gör nytta. Att staten skulle hålla sig med alla byggarbetare, elektriker och ingenjörer som behövs är inte lockande.
Därtill har kostnaden för investering och underhåll stigit mer än inflationen det senaste årtiondet, enligt Trafikverket. Det betyder att det fram till år 2033 kan saknas runt 50 miljarder kronor mellan ramanslaget och vad pengarna faktiskt köper, omräknat i 2017 års priser.
Det krävs alltså stora tillskott ovanpå de hundratals miljarder som utlovats. Men det krävs även högre produktivitet. Mellan 2005 och 2009 minskade produktiviteten i Trafikverkets stora investeringsprojekt med 1 till 6 procent per år, enligt en granskning av Riksrevisionen.
Att dela kostnader med näringslivet kan därför vara kostnadssänkande och mer effektivt. Men då måste samarbetet och marknaden förbättras. För hur kan underhåll bli dyrare trots att mer och mer läggs ut på entreprenad?
Det kan bero på att den svenska marknaden för offentliga kontrakt präglas av allt mer specialinriktade företag vars hela affärsmodell skräddarsytts mot upphandlingarnas krav – exempelvis bussbolaget Nobina.
På kort sikt kan det se billigare ut för lokal- och regionpolitiker att köpa trafiktjänster av en specialist. Över tid kan sådana smygmonopoliseringar sänka konkurrensen. Notan hamnar hos skattebetalarna.
Exempelvis fann en studie från 2019 av 776 svenska infrastrukturinvesteringar att väg- och järnvägsprojekt överskred kostnaderna med 32 respektive 20 procent. Det var mer sannolikt med fördyringar här än i Norge, där fler anbud per projekt lämnades.
Att använda sig av OPS är inte en mirakelkur. Ju mer frihet åt företagen, desto mer statlig kontroll och uppföljning behövs. Det kan sluka effektivitetsvinsterna och sänker utrymmet för innovation, vilket synts vid motorvägsbyggen i Norge.
Det behövs bättre utformade kontrakt och mer statlig expertis för att dra nytta av modellen med OPS-avtal, enligt Fores. Men ju mer effektiva projekt, desto fler investeringar räcker pengarna till. Det behöver fler politiker lära sig.
Gustav Juntti är fristående liberal skribent.