Det är en mörk tid för svenska företag. Sedan mars har fler än 70 000 personer varslats om uppsägning och 122 000 personer skrivit in sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Nödropen från svenska företag har dock inte gjorts för döva öron. Liberalerna och Centerpartiet har tryckt regeringen framför sig under de senaste månaderna och har fått igenom flera krispaket.
Statligt finansierade korttidspermitteringar, statligt övertagande av sjuklöneansvar, tillfälligt sänkta socialavgifter, kreditgaranti för lån till flygbolag och ett omsättningsstöd till företag med omsättningstapp på över 30 procent är några av de åtgärder som gjorts. Prislappen? 750 miljarder kronor.
Å ena sidan: De som betalat in miljarder av sina intäkter i bolagsskatt, sociala avgifter, punktskatt, vinstskatt och femtioelva andra skatter ska också kunna förvänta sig att staten öppnar plånboken och betalar när krisen väl slår till. Det gäller förstås särskilt när krisen är orsakad av politiska beslut om att stänga ner samhället. Å andra sidan: Ett företag som ger miljarder i aktieutdelning, arvoden och fallskärmar men som inte klarar av två månader av låg försäljning bör marknaden också slå ut.
En naturlig del av ett marknadsekonomiskt system är att företag går i konkurs, andra fyndköper konkursbon och skapar något nytt. Konkurs är inte bara naturligt, det är ett av de viktigaste instrumenten i ett fungerande ekonomiskt system. Utan konkurser av i synnerhet stora bolag består marknaden till slut bara av korrupt vänskapskapitalism där de som har politikernas öra gynnas. Konkurrens, innovation och utveckling blir lidande. Att storföretag just nu hålls under armarna må hjälpa svenska arbetare i dag, men vad som skulle kommit i dess ställe om något av dem hade behövt lägga ner kommer vi aldrig få veta.
Coronapandemin är en av flera världsomfattande kriser som på kort tid visat att vårt ekonomiska och politiska system lämnar oss blottade inför framtidens kriser. I stället för att låta kriserna rensa bort de företag som inte klarar av rådande förutsättningar (alternativt anpassar sig till dem) räddar vi ständigt gamla företag in i nya tider.
Ska krisernas ekonomiska konsekvenser mildras kan inte heller staten göda företag tills de blir ”too big to fail”, det vill säga så stora att deras överlevnad blir avgörande för vår inhemska ekonomi.
Marknaden och konkurrensen måste således sättas i första hand, företagen i andra. Staten ska därför inte, och kan därför inte, vara storföretagens plan B. Ska samtliga företag ha en reell möjlighet att konkurrera och utvecklas i takt med sin omvärld måste också marknaden tillåtas fungera.
Att i dag förvägra företag som betalat miljardbelopp i skatt krishjälp är rimligtvis inte rätt ände att börja i, men det är däremot ekonomiska reformer när pandemin väl är över. Låg skatt för alla företag, men då gäller också frihet under ansvar. Med andra ord: det ska inte gå att springa till pappa staten och gråta á la Lyxfällan när man lagt månadslönen på silikonbröst och Mallorcaresa men struntat i att köpa blöjor till barnen.
Dana Pourkomeylian är fristående skribent.