År 2016 skedde flera politiska jordbävningar. De mest kännbara var Brexitomröstningen och valet av Donald Trump. I epicentrum stod stora techbolag och sociala medier. Det året ändrade exempelvis Facebook sina algoritmer. I stället för klickvänliga rubriker hamnade extrema politiska åsikter och fejkade nyheter högst upp i flödet.
2016 var även året då Twitter lanserade sin algoritm för att ge användare mer personligt relevant innehåll, som företaget beskriver det i en nyligen släppt studie av hur algoritmen presterar.
Studien följde mellan april och augusti 2020 drygt 3 600 konton tillhörande politiker från ett trettiotal partier i sju stora demokratier: USA, Japan, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Tyskland. Även det amerikanska nyhetslandskapet studerades. Vad fann man då?
Dels att nyhetsmedier i USA generellt fick högre exponering med den nya algoritmen, men att ökningen var större för medier på högerkanten. Dels att algoritmen förstärker budskap från högerpolitiker mer än vänsterpolitiker i alla länder utom Tyskland. Nedbrutet på individnivå åtnjuter vissa politiker över 400 procent mer spridning än andra. Vad gör detta med den demokratiska debatten?
De senaste åren har sociala medier och andra plattformar pressats till att minska räckvidden för extrema partier och personers innehåll. Det är inte bra att hat, hot och extremism sprids. Men Twitters algoritm tonar aktivt ned extrema partier i bland andra Tyskland, Frankrike och Spanien jämfört med moderata mittenpartier. Det är ett demokratiskt dilemma.
Å ena sidan serveras extrema aktörer med argumentet om ett etablissemang som är systematiskt riggat mot dem. Å andra sidan skjuter det hål på vad många i debatten framför, att ytterkanterna kapat det offentliga samtalet. Den insikten måste få genomslag i valrörelsen nästa år.
Det värsta är dock vad tidskriften The Economist fann vid en djupdykning (13/11) i underlaget: ju mer inkorrekt fakta en sida spottar ur sig, desto mer sannolikt är det att Twitter lyfter fram den. Att de minst pålitliga källorna får mest spridning underminerar det offentliga samtalet mer än att politiker och medier på högerkanten får algoritmisk draghjälp.
Många digitala storbolag har som främsta argument att deras produkter skapar värde, nytta och bättre erfarenheter för användarna. Men eftersom de inte ger insyn i hur produkterna är uppbyggda är det omöjligt att svara på om det stämmer.
Det är så krasst man bör se även på Twitters nyfunna öppenhet, som i studien enbart delar vilka konton som studerats. Generella mönster snarare än faktiskt innehåll är allt som syns.
Enskilda bolag och plattformar har en kraftfull påverkan på demokratier. Det syns exempelvis i avstängningen av Donald Trump från flera sociala medier efter stormningen av Kapitolium, och det syns i de enorma skillnader i räckvidd på Twitter som politiker i stora demokratier upplever.
Det är förståeligt att politiker inte vill lämna digitala arenor som ger direkt kontakt med många väljare. Det är svårt att ge upp personlig makt för något allmänt gott. Men varför många makthavare använder sig av plattformar som undergräver dem själva, debatten och demokratin är ett av vår tids stora dilemman.
Gustav Juntti är fristående liberal skribent.