Terapispråket relativiserar verklig sjukdom

Gästkrönika 24 juli 2023 18:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att tala om sina "trauman", eller förklara svårigheter i relationer med "anknytningsproblematik" har blivit allt vanligare. Till SVT (23/7) bekräftar psykologen Anna Bennich att det medfört att vissa ord glidit i betydelse. Trauma har gått från att beskriva allvarliga och uppslitande upplevelser, till att allt fler av vardagens små problem och besvikelser benämns som just trauman.

Det går alltid trender i varifrån vi hämtar orden vi använder. Ett annat exempel är hur ekonomin gett oss begrepp som "dejtingmarkaden" och fått oss att prata om "att investera i oss själva". Facktermer förvandlas till vardagsfraser.

 

Apropå att investera i sig själv, så är en viktig anledning till att just terapispråket sprids så starkt är att det blivit vanligare att gå i terapi. Något som har att göra med ett ökat välstånd, vilket ger människor mer tid att fokusera på introspektion och meningssökande.

Vi gör det inte heller bara för vår egen skull – de som såg vårens upplaga av dejtingprogrammet “Gift vid första ögonkastet” noterade kanske att deltagarna, särskilt kvinnorna, pratade mycket om "emotionell mognad" och förmåga att bearbeta känslor som en åtråvärd egenskap hos en prospektiv partner. Kanske är terapispråket delvis ett sätt att signalera sin duglighet som partner.

Viljan att normalisera och prata mer öppet om psykisk ohälsa har också tveklöst bidragit till psykologiseringen av språket. Begreppsglidningen riskerar samtidigt att drabba personer med svårare och mer komplex psykisk ohälsa – det som mer korrekt benämns som psykisk sjukdom.

Minskad stigmatisering är viktigt, men när psykisk ohälsa är något alla kan få en släng av ibland relativiseras lidandet hos dem vars hela liv styrs av sjukdomen. Ingen med diagnosticerat posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) hjälps exempelvis av att folk slappt slänger sig med begreppet trauma.

När en större del av befolkningen vill ha tillgång till terapi för att hantera livet riskerar det även att belasta psykiatrin. Då är det viktigt att minnas att psykiatrin inte främst finns för att vara en del i medelklassens identitetsbygge, utan för att behandla sjukdom som allvarligt begränsar de drabbade i vardagen. 

Den som vill ha psykologtimmar för att investera i sin emotionella mognad kan gott betala för det ur egen ficka. Eller fundera på om det finns andra samhällsfunktioner än vården som kan hjälpa med emotionella och existentiella spörsmål – kanske går terapisoffan att byta mot kyrkbänken eller volontärarbete?

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa