Murar är till för att rivas

Exemplet Berlin visar att vi som vill leva tillsammans i frihet i slutändan alltid är många fler och mycket starkare än dem som bygger murar, skriver tidningens gästkrönikör Jonathan Törnstrand.

Foto: Pressbild

Gästkrönika2024-09-09 18:55
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

"Halt. Här får ingen passera. Här kommer ingen förbi, kommer aldrig över nån mera. Så gå är du snäll om ditt liv är kärt." Så sjöng Ebba Grön en gång om Berlinmuren, den gråa betongvägg som delade en stad, ett land, en kontinent och en värld mitt itu. 

På den ena sidan fanns frihet, man fick tycka som man ville, jobba vart man ville och man kunde handla lite vad som helst i matvarubutiken. På den andra sidan fanns motsatsen. Fri åsiktsbildning bemöttes med brutal repression i form av hemlig polis och övervakning. Staten bestämde var du skulle jobba och bo. Långa köer var ingen ovanlig syn. 

Den brutala regimen i Östtyskland föll till slut, inte tack vare att politikerna blev mer liberala och tillåtande, utan tack vare att folk helt enkelt hade fått nog. Med styrka i antal reste man sig mot den repressiva ordningen, och tillsammans kunde man åstadkomma det otänkbara, frihet.

Tyvärr verkar inte östtyskarna ha lärt sig av historien, bara 35 år efter Berlinmurens fall har de nu röstat på både höger- och vänsterextrema murbyggare. I delstaten Thüringen har högerextrema AfD blivit största parti medan vänsterpopulistiska BSW landar på runt 15 procent.

Men det är inte bara i Östtyskland det blåser repressiva vindar. Att bygga murar är populärare än på mycket länge i världspolitiken. Muren längs USA:s södra gräns och muren kring Fort Europa byggdes båda av samma anledning: Att stoppa människor på flykt. 

Anledningen till att murbyggar-politiken är populär just nu är i grund och botten ganska enkel. Folk är rädda för att bli fattiga, för att klimatförändringarna blir allt värre och för det brutala våld som plågar vårt samhälle. 

Det är en väldigt naturlig reaktion, en reaktion som populister världen överutnyttjar för att slå sönder årtionden av framsteg och frihet. 

Problemet med enkla lösningar på komplexa problem är att de sällan fungerar. Att smälla upp en mur kommer inte hindra människor från att migrera. Att ignorera klimatkrisen kommer inte få den att försvinna och att höja alla straff i lagboken kommer inte stoppa våldet. 

Förr eller senare kommer väljarna att märka – storslagna löften till trots – att problemen inte har lösts. Vissa har kanske till och med blivit värre. Då måste det finnas ett politiskt alternativ. Ett progressivt alternativ som står fast vid sina värderingar, även när det är jobbigt.

Vi lever i en mental istid. Att ha empati för människor som flyr från det värsta förtrycket och slaktandet i världen utmålas som simpel naivitet. Historien kommer att döma oss mycket hårt för det. När världen brann så valde vi att vända ryggen till.

Berlin 1989 visar vilken värld som är möjlig. Staden visar att vi som vill leva tillsammans i frihet i slutändan alltid är många fler och mycket starkare än dem som bygger murar. Oavsett hur många armeringsjärn de sätter in i betongen så kommer vi inte sluta slå med våra släggor tills allt som finns kvar av muren är en grushög. 

Jonathan Törnstrand är återkommande gästkrönikör på Eskilstuna-Kurirens ledarsida och ordförande för Luf Sörmland