I september tog Ukraina tillbaka en stor del av sitt territorium främst runt Charkiv. Så vad skulle man göra härnäst? De senaste veckorna har gett svaret: Fortsätta motoffensiven och ta tillbaka ännu mer territorium, både i öst och i syd. Det senaste stora genombrottet gjordes i dagarna i norra Chersons län där man på tre dygn befriat 2 000 kvadratkilometer av ockuperad mark.
De ryska styrkorna har tryckts ner på den högra (norra) banken av Dnepr. Hopträngda närmare residensstaden Cherson befinner de sig nu alla inom räckhåll för ukrainskt artilleri. Samtidigt riskerar de att få logistiska problem och svårigheter att göra en ordnad reträtt eftersom Ukraina kraftigt skadat de två broarna över Dnepr som utgör försörjningslederna. När fronten nu har flyttat blir dessa förbindelser ännu lättare måltavlor.
Ukrainarna har definitivt tagit över initiativet i kriget. Gång efter gång har de hittat svaga punkter i de ryska linjerna, brutit igenom, gått runt de starkare fästena för att skära av dem och tvingat fram reträtter som gärna tagit formen av oorganiserade flykter.
Det handlar inte bara om ukrainsk uppfinningsrikedom utan även om verktyg. Vapenleveranserna från väst har kommit igång och förändrat spelplanen. Västerländska artillerisystem har kunnat skjuta längre, träffa bättre och varit svårare att komma åt för motståndaren än ryska motsvarigheter. Därtill finns mer hemliga förbättringar av Ukrainas förmåga. En del av de långräckviddiga vapen som ukrainarna har anskaffat, som bland annat inneburit att man nått mål långt inne på Krim, är fortfarande något av ett mysterium.
Det klara övertag i eldkraft som Ryssland hade i början av sommaren finns hur som helst inte längre. Deras vapenlager har sprängts, deras försörjningssystem har kapats. De kan inte längre mala ner sin motståndare som de är vana att göra i detta liksom i tidigare krig.
Nya stridsvagnar och snabba stridsfordon har förbättrat ukrainarnas rörlighet som har varit nyckeln till de senaste veckornas motoffensiv. Till det kan läggas underrättelser från väst som gett den ukrainska armén mer kunskap om fiendens planer.
Den ryska regimens piruett att förklara fyra ukrainska län som ryskt territorium förändrar ingenting. Det som räknas är inte Vladimir Putins ord utan vad han kan åstadkomma på slagfältet. Där har han allt mindre att komma med.
Rysslands mobilisering kommer inte att kunna vända dess krigslycka, eftersom den ryska staten saknar möjligheter att ge denna inkallade folkmassa ordentlig träning, ledning och utrustning. Det som den däremot garanterat åstadkommer är missnöje i befolkningen. Regimen ställer en stor del av medborgarna inför risken att kastas in i en köttkvarn i ett krig vars mål man har allt svårare att förklara.
Men även om Ukraina redan åstadkommit mycket, och fortsätter skörda framgångar, är vägen till seger lång och beroende av fortsatt stöd utifrån. Vapen och annan utrustning förstörs och slits ut – nytt behöver levereras. Armén tar förluster, folk dör och skadas – nya soldater behöver utbildas.
Inte minst måste den europeiska enigheten om stöd till Ukraina och isolering av Ryssland klara vintern.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.