Flyglarmet i Lviv i västra Ukraina åtföljs av en mansröst som uppmanar folk att ta det på allvar och gå ner i skyddsrum. Det låter rätt kusligt, särskilt för den som inte hört detta tidigare.

”Det är obehagligt. Låt oss gå undan någonstans”, sade en bekant till mig där vi gick på gatan i Lviv mitt på dagen för ett par veckor sedan. Hon hade lämnat södra Ukraina under det ryska fullskaliga anfallets första dagar och hamnat som flykting i Sverige. Nu återvände hon för första gången för att känna sig för.

 

Hennes resa gick inte längre än till Lviv, men det räckte gott och väl. Glädjen över att vara tillbaka i hemlandet var överväldigande, men upplevelsen av krig för stark efter ett halvår i den svenska tryggheten. Dessa dagar träffades stadens utkanter av ryska missiler, den gången utan offer.

Kriget är fortsatt oförutsägbart. De mest stillsamma dagarna i Lviv eller Kiev kan man några ögonblick glömma hotet, för att när som helst bli brutalt påmind genom flyglarm eller, som för några dagar sedan, missilnedslag mitt bland morgonpendlare.
 
Senaste taktiken från ryska regimen är att utstuderat bomba el-, vatten- och värmeförsörjning. Ukrainare som flytt till andra länder behöver förhålla sig till detta.

I likhet med andra som lämnat sina länder under krig har de en förhoppning om att återvända. Men de kan inte sätta sina liv på paus i väntan på att kriget ska ta slut. Framför allt får inte de länder som gett ukrainska flyktingar fristad kräva det av dem. De måste ge ukrainarna ett val – och öppna en väg till etablering i det nya landet, precis som för andra flyktingar.
 
Det är tyvärr si och så med det. EU-kommissionen gav i veckan sin rekommendation att låta massflyktsdirektivet vara aktivt i ytterligare ett år. Ukrainska medborgare är garanterade tillfälligt skydd i EU, till 4 mars 2024. Men medan vissa EU-länder fyller direktivets minimiregler med ett innehåll som möjliggör ett värdigt liv och framtidsplanering, väljer andra att hålla ukrainarna i en sorts permanent undantagstillstånd.

Sverige hör till denna senare kategori. Till skillnad mot andra flyktingar blir inte ukrainarna folkbokförda och får inget personnummer. De saknar rätt att studera på SFI och delta i andra etableringsinsatser. De har begränsad rätt till vård och tvingas leva på samma låga ersättningsnivå som asylsökande – högst 71 kronor per dag. Denna ordning har kritiserades av FN:s flyktingorgan UNHCR, i en rapport för en månad sedan.

Daniel Carnestedt, advokat på Asylbyrån, har i dagarna uppmärksammat en annan absurditet. Sveriges tillämpning av EU-direktivet riskerar att stänga andra vägar för etablering. Den ukrainare som ansöker om ett mer förmånligt uppehållstillstånd, exempelvis på grund av familjeanknytning, anställning eller som egenföretagare, riskerar att få avslag, i stället för förnyat tillstånd enligt massflyktsdirektivet – och dess svältvillkor.
 
 

Så får det inte se ut. Svenskt stöd till Ukraina måste innebära stöd till ukrainare, inte bara när de befinner sig i sitt hemland, utan också när de förvandlas till flyktingar och hamnar i Sverige.

Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.